OOTD 28/3

Igår var jag på plockmatskväll hemma hos en vän, och då såg jag ut såhär!
Det här hade jag på mig:
Klänning - Asos
Halsband - Lindex
Strumpbyxor - H&M

Jag älskar verkligen den här klänningen! Har använt den säkert fyra gånger den här veckan, den är bäst helt enkelt.

Fatshion och fat acceptance - handlar det bara om kläder?

Jag funderar lite idag över det faktum att mode och kläder blivit en så viktig del i det som man skulle kunna kalla för fat acceptance-rörelsen, men som jag nog ofta refererar till som fatshionrörelsen. Fatshion är som ni förstår ett sammansatt av ord, av ordet ”fat” och ordet ”fashion”. När jag tänker på fat acceptance så tänker jag mycket på det jag läser i ämnet, och där en stor del kommer från bloggar som har en uttalad modeprofil. Alla grupperna på Facebook är ju sprungna ur en köp och sälj-grupp för kläder i plusstorlek, och går man in på grupperna så är det också väldigt tydligt att mode och kläder är ett gemensamt intresse. När jag skulle presentera mitt eget engagemang i allt detta för en utomstående så fick jag frågan ”men handlar det mest om kläder eller?”. Det fick mig att fundera, är det det som är kärnan? Eller snarare, är det så det uppfattas? Men varför är då tjockisrörelsen så intresserad av kläder? För det första tror jag man kan säga att vi är i gott sällskap; det är ju trots allt väldigt många normalviktiga som också har ett stort intresse för kläder. Kanske är det också så att eftersom vi tjockisar inte har lika stora möjligheter att uttrycka oss genom kläder pga. begränsat utbud, att vi blir lite extra besatta av det, och kanske framförallt när vi får möjlighet att diskutera detta med andra i samma situation?

Det ligger ju också något underförstått negativt i talet om att det skulle handla ”mest om kläder”, som om det vore något ytligt, löjligt och banalt. Man kan ha många invändningar mot ett stort klädintresse, om detta yttrar sig som i mitt fall genom att jag gärna köper lite mer kläder än jag behöver. Det är ju förkastligt ut en miljösynpunkt t ex. Men att säga att kläder bara handlar om yta, det tycker jag är rent ut sagt okunnigt. Kläder handlar heller inte bara om att ha möjligheten att uttrycka sin personlighet genom sin stil, även om det naturligtvis är en viktig del, utan i grunden tror jag att det handlar om representation. Att man vill bli sedd och erkänd som en konsument, som en person, med en stil och en personlighet. Man vill bli representerad.  Därför skulle jag vilja säga att min kamp för att fler modeföretag ska öppna upp ögonen för oss tjockisar med modeintresse är bara en liten del av större kamp; en kamp för att bli accepterad som människa i ett samhälle där en smal kropp premieras och en tjock kropp föraktas och diskrimineras.

Jämför med till exempel HBTQ-rörelsen. År 2009 blev det lagligt för personer av samma kön att gifta sig i kyrkan. En stor seger enligt vissa, en trist anpassning enligt andra. En del argument lät typ såhär ”varför vill homosexuella så desperat bli accepterade av en institution som förtryckt och utestängt dem så länge?”. Och ja, det kan man fråga sig, det är inget fel i det. Det finns ju de som inte vill gifta sig alls, som tycker att äktenskapet är en heteronormativ och patriarkal institution, och det är helt ok, men man måste också ha förståelse för att det finns de som vill ha det där vanliga livet, som tidigare varit förbehållet heteoros, och det ska man inte behöva skambeläggas för.

Jag tycker att det finns så många gemensamma beröringspunkter med frågan om samkönade äktenskap; HBTQ-personer lyckades inta en av de största posterna i den instituitionaliserade homofobin; kyrkan. Precis på samma sätt ser jag det som att tjockisar nu försöker inta smalnormens stora fäste i samhället; modebutikerna. Finns det någonstans vi är så tydligt och helt öppet utestängda som där? Jag tror inte det. Nog för att tjocka diskrimineras och utestängs även ur andra sammanhang, så sker det sällan så öppet. Man kan tycka att tjocka borde högaktningsfullt skita i modeföretagens snäva storleksspann och istället sy sina egna kläder, eller kanske kasta ut hela kapitalistgrejen på samma gång och börja klä sig i säck och aska? Men varför? Varför ska inte vi få ha en vilja att bli inlemmade i samhället på samma villkor som alla andra?

Det här tänket går också igen i tanken om industriländer och utvecklingsländer. Det snackas ju mycket om att den ekonomiska utvecklingen i till exempel Asien kommer leda till ännu större påfrestningar på miljön, och att detta är ett problem. Problemet som jag ser det är bara hur problemet formuleras ibland; en del verkar på allvar tycka att de där asiaterna är lite giriga och ytliga och att de liksom borde avstå att skaffa bil för att rädda vår planet. Men varför? Varför ska Asien behöva ta ett lika stort ansvar som Europa eller USA för klimatförändringarna, när de inte varit i närheten lika delaktiga av att skapa dem? Tanken som går igen här och som kan kopplas till fatshionrörelsen är den om att det är den marginaliserade som ska förändra situationen. Tjocka borde helt enkelt sluta bry sig så mycket om mode, det är ju så dåligt för miljön. Kineserna måste sluta köpa bilar, det är faktiskt inte hållbart. Ansvaret läggs på den som redan har ett beskuret handlingsutrymme.

Vad jag vill säga med detta långa inlägg är dels att tjockisrörelsen handlar om mycket mer än bara mode och kläder, men också att detta modeintresse är ett uttryck för något mycket större. Den som tror att fat acceptance bara handlar om kläder, inser helt enkelt inte hur mycket komplexitet kläder kan rymma.

Två outfits, ett halsband

Igår, lördag, var jag på 69-årskalas i den första outfiten. Det rosa sjoket köpte jag på H&M, det är egentligen från förra sommaren men det hängde kvar några och såg ledsna ut, så jag förbarmade mig över en av dem. Jag provade den även förra sommaren men gillade den inte då, men nu gillade jag den jättemycket. Lustigt hur smaken förändras! Idag var jag och shoppade med mamma i den andra outfiten. Halsbandet fick följa med båda dagarna. Det är en ny favorit faktiskt! Älskar färgerna och längden, och att det passar till typ alla mina bästa färger.

Lördagens outfit:
Det här har jag på mig:
Tunika - H&M
Strumpbyxor - H&M
Halsband - Asos

Söndagens outfit:

Klänning - Think big!-fynd, men ursprungligen från H&M
Väska - FF-fynd

Halsband - Asos

Strumpbyxor - H&M

60-tal

Dör lite på Bodens underbara vårsortiment! Färgglatt, 60-tal, mycket eyeliner och puffiga frisyrer. Lite såhär vill jag se ut i vår! Tyvärr går Boden bara upp till storlek 22, men bilderna fungerar ju utmärkt som inspiration!

Hej Ellos, låt mig berätta för er varför ert plussortiment suger

Jo, såhär är det Ellos. Efter att ha bläddrat i den lilla katalog jag fick hem i veckan, och surfat runt på er webbsida så undrar jag verkligen vad ni tänker om er kund. Vi kan ta några exempel, för att illustrera:

 Vi börjar med den här blåa "3-i-1-toppen". Har detta någonsin varit trendigt? Nej, jag tror inte det. Men likförbannat återkommer den på tjockisrutan varenda jävla år. Är det så att tjockisar inte kan styla och klä sig själva, så att de behöver den här typen av plagg? Och förresten; vem VILL att det ska se ut som om man har tre tröjor på sig? Det är ju bara obegripligt.

Här har vi en annan kär tjockisklassiker; jeansklänningen, den illasittande varianten. Missförstå mig rätt nu Ellos, I like a good denim dress as much as the next one, men är det verkligen nödvändigt att den återkommer varje säsong? Dessutom ofta i flera utföranden. Jag förstår inte. Klänningen ovan ser dessutom ut att komma från barnavdelningen. Hängslen på vuxna människor är en styggelse.

 Klänningar i all ära Ellos, men en mer intetsägande sådan får man nog leta efter. Och varför är skärpet ett rep? Återigen frågar jag mig; NÄR var det modernt? Mig veterligen känns det inte särskilt trendigt åt 2013 iallafall. Man kan ju inte heller låta bli att fråga sig; var det så att det inte fanns skärp i tillräckligt stora storlekar att ni bestämde er för att köpa en rulle tamp på Biltema och klippa i lagom längder? För det är så det ser ut.

 Om jag någon gång skulle klä ut mig till en isglass, då skulle jag ha på mig den här klänningen. Eller förresten, stryk det. Den duger inte ens som maskeradkläder.

Ytterligare en variant på jeansklänning, fast i trikå.

Det här med sömmarna utanpå.. 2004 ringde och ville ha tillbaka sin trend.

En annan sak som jag har tänkt på är det här med storlekarna. Ert sortiment går ju upp till storlek 60, vilket är superbra, verkligen! Kudos. Även stora delar av ert ordinarie sortiment går upp till 50/52, en del också till 54/56. Det är jättebra. Men varför börjar plussortimentet på storlek 42? Jag har svårt att tänka mig att den som har möjlighet att handla från ert ordinarie sortiment hellre handlar från plussortimentet, men jag kan såklart ha fel. Hur vore det om ni istället gjorde sortimentet från, säg, storlek 48, och lade mer krut på att göra plaggen trendiga?

Sammanfattningsvis vill jag själv ta tillfället i akt svara på en fråga jag burit med mig genomgående i läsningen av er katalog och som jag ställt mig i detta inlägg; "när var detta modernt?". Svaret är påfallande ofta "det har aldrig varit modernt, är inte modernt, och kommer aldrig att bli modernt". Och kom inte och säg att de, för att de står utanför modets nycker, på något sätt skulle vara "klassiska" eller "tidlösa", för det vet ni lika väl som jag att det är en lögn. Den lilla svarta är en klassiker. Jeansklänning med hängslen som ser ut att vara för 10-åringar, är det däremot inte.

Think big!

Så, i lördags hade vi vårt lilla sälj-event där jag och fem andra, bland annat Thina, sålde ut våra gamla garderobsvärmare. Vi var lite oroliga att typ ingen skulle komma, men det kom asmycket folk. Många fler än jag hade förväntat mig! Jag sålde nästan alla mina grejer + köpte en massa grejer av de andra, men gick ändå med vinst, så jag är himla nöjd. Fantastiskt trevligt var det också, tack alla ni som kom! Efteråt åt vi mat och drack vin och jag kom hem med taxi klockan kvart över tre. Tyvärr skrävlade jag igår om hur jag aldrig blir bakfull, men tiden har visst hunnit ifatt mig och imorse mådde jag sådär, om vi säger så. Måste sluta säga så.. Hursomhelst; det var iallafall sjukt lyckat!

Min stång!

OOTD 1/3

Idag sportar jag VBO (visible belly outline) i ny pennkjol och fransig tröja.

Kjol - New Look
T-shirt - H&M
Strumpbyxor - H&M
Har även på mig ett par fräsiga örhängen från New Look, nämligen dessa:

Och här är magen också. Hej hej magen. Den ville inte riktigt fasta på bild idag, men ni fattar grejen.