Att göra en stor grej

Under våren har jag läst en kurs på lärarprogrammet som handlat om genus och normkritik och sådär, och det är ett seminarium som etsat sig fast i mitt minne. Eller kanske snarare en formulering; "man behöver inte göra så stor grej av det".

Lite bakgrund först: Samtalet rörde sig kring att komma ut som lärare och hur man kan göra det på ett bra sätt. Flera personer betonar vikten av att "inte göra en så stor grej av det", att behandla det så normalt som möjligt, vilket jag iochförsig kan förstå. Ni vet, varför ska man ens behöva komma ut? Det grundar ju sig i en dum norm som tar för givet att alla är hetero. Det suger naturligtvis, men likväl så lever vi i ett samhälle där man kanske behöver komma ut. Hade vi inte levt i ett heteronormativt samhälle så hade ju inte diskussionen funnits, men nu gör vi det, så då fyller komma-ut-processen väl kanske ändå en funktion.

Men hela det här med att "inte göra en så stor grej av det" tycker jag luktar riktigt unket. Hur ofta hör man inte folk fråga sig (obs! slumpmässigt vald exempel! Hade lika gärna kunnat handla om PoC's* eller feminister) "Varför måste de vara så mycket, de där bögarna? Stå och dansa halvnakna i Pride-paraden? Kan de inte bara vara som vanligt folk?". Jag HATAR den attityden. HATAR.

För mig handlar det i grunden om en sak; att dubbelbestraffa den som tar plats på sina egna villkor. Jag tar mig själv och min tjockhet som exempel, som sig bör eftersom både min person och min tjockhet är rätt centrala för den här bloggen; jag är ju alltså tjock och har varit sen barnsben. När jag var yngre så gjordes det ständigt en stor grej av min vikt. Det var möten hos skolsköterskan och med skolläkaren, remisser till Sahlgrenska, besök hos dietister och ett ständigt jävla ojande över hur det skulle gå, vad jag skulle äta och vad jag skulle ha på mig. Min vikt ältandes varje dag. Jag blev retad och kastad stenar på i mellanstadiet på grund av min vikt. I min badmintonklubb fanns det några killar som brukade ropa "tjockis!" till mig på träningarna. Folk har sagt till min sambo "hur kan du vara ihop med en sån fläskis?". Min vikt har alltid problematiserats, alltid fokuserats på, aldrig bara låtits vara.

Men nu, när jag själv pratar om min vikt, när jag visar upp min kropp utan att skämmas. När jag själv jämt och ständigt tänker på tjockhet, men på ett positivt sätt! På MITT sätt. Som en möjlighet till gemenskap, identifikation, kamp, feminism, ja massa bra saker! DÅ tycker folk att "gör en så stor grej av det". När jag själv, på mina egna villkor, tar kontrollen över mitt stigma och omvandlar det, då blir folk så in i helvete jävla obekväma. Jag brukar ju till exempel ta för vana att "outa" mig själv som tjock redan tidigt i en relation. Så att folk vet vart jag står; att jag vet att jag är fet, att jag tycker jag är asbra, och att jag har en avslappnad relation till min kropp. Men gud, vad folk blir obekväma! "Nej, du är inte tjock, du är ju jättefin". En klassiker. När jag hatade mig själv så var det inget som gjorde folk obekväma, och det ser man ju exempel på varje dag. Att någon inte äter lunch i skolan eller uteslutande pratar om bantning, det verkar inte göra folk särskilt obekväma.

Dubbelbestraffningen består i att andra tar sig rätten att problematisera, min sexuella läggning eller min kroppsvikt, att fokusera på den. Göra en jävligt stor grej av den. Man straffas i den änden för att man själv inte gör en lika stor grej av sin övervikt som ett problem. Medan i andra änden straffas man för att man gör en stor grej av sin övervikt på fel sätt. Det enda sättet att vara rätt, det är att vara en bantande tjockis. Gärna en före detta tjockis.

Min poäng är denna; låt oss, fetton, queers, bögar, transor, flator, alla som på något sätt bryter normen, göra precis så stor grej vi vill av vårt normbrytande. Vill en blivande lärare komma ut som bög för sina elever genom att först ställa sig på katedern och sjunga "There's no business like showbusiness" iklädd en rosa kostym och en fjäderboa; fucking let him. Om jag vill göra en stor grej av min övervikt inför mina framtida elever, låt mig. Berätta inte för mig hur jag ska hantera mitt stigma, för det gör jag redan alldeles utmärkt själv.

*PoC = Person/people of color

En milstolpe

För några veckor sen var jag och Thina och föreläste i den lilla by som kallas Uddebo, där jag och sambon har ett hus. Vi föreläste på temat "Kamp" och vårt föredrag handlade kort och gott om att vara tjock i en värld fixerad vid smalhet. Om vår kamp mot självhat och diskriminering, om reaktioner man kan stöta på angående sin kroppsstorlek, om varför det verkar vara så provocerande att vara tjock. Det var sjukt läskigt, men också så himla roligt och stärkande. Ett helt rum fullt med människor som bara lyssnade på oss! Hybris. Fint gensvar fick vi också! Folk ställde frågor, och flera kom fram efteråt och tackade oss och tyckte vår kamp var viktig. Det var kanske min största farhåga; att folk skulle tycka att det var banalt. Inte fatta grejen. Men folk var väldigt respektfulla och intresserande. Det var ett himla fint erkännande faktiskt. Jag har helt klart fått mersmak! Ser fint ut på CV:t också "på fritiden föreläser jag om kroppsideal".

Länkkärlek: Snygga & kloka fatshionistor

Är det inte dags för lite länkkärlek? Jag tror bestämt det. I brist på outfits och annat intressant i den här bloggen för närvarande så hänvisar jag er till dessa sköna fatshionistor!

Bildkälla

Vi börjar med Christinas nystartade blogg Fatshion riot! Christina bloggar redan för Fatshionistas.se men har nu precis startat en egen blogg. Jag har, eftersom jag fått möjligheten att veta lite mer om denna kvinna eftersom vi umgås i samma fatshionkretsar, stora (höhö) förväntningar på den här bloggen. Lägg till som bokmärke redan nu vettja!

Bildkälla

Sen har vi Jess på "The militant baker". Upphovskvinnan till  inlägget "Things no one will tell fat girls... SO I WILL." som fick stor spridning. Kvinnan som gjort ett fantastiskt fotoprojekt om kroppar, och ett annat fantastiskt fotoprojekt i syfte att reta upp den tjockishatande chefen för det amerikanska märket "Abercrombie & fitch" Mike Jeffries. Ni fattar, hon är helt enkelt asball.

Bildkälla

Och till sist har vi Kirsty Lou på Fatty Unbound! Jag älskar hennes outfits och tycker hennes stil är unik och grym, och bläddrar man bakåt i bloggen ser man att hon haft ungefär tusen olika frisyrer och färger. Alla equally awesome. Hon är dessutom crafty och skriver klokt om till exempel "Transformation narratives", apropå berättelser om att gå från självhat till självacceptans. Mycket viktigt och intressant!

In och läs med er nu!

OOTD 3/6

Nu var det längesen jag bloggade sist! Sommaren har redan hunnit komma, jag har badat (både i sjö och i havet!), och tillochmed fått lite solbränna! Livet leker. Jag älskar sommaren. På fredag lämnar jag in min sista uppgift i skolan, sen har jag förhoppningsvis mer tid både åt sommaren och åt bloggen.

Idag var jag på biblioteket och lånade lite sommarlektyr, då hade jag på mig detta:
Klänning - Asos, förra året
Skärp - Asos, köpt på klädbytardag
Örhängen - gamla från Indiska
Och under har jag supersköna bikeshorts från Gina Tricot! De med spetskant sitter lite hårt runt benen pga. spetsen, men de utan spetskant är mer generösa. Jag har storlek XL och brukar köpa storlek 52 på nederdelar.