Hur jag upptäckte fatshion och blev en lyckligare människa

Häromdagen funderade jag över hur jag egentligen kom i kontakt med det som har kommit att kallas för fatshionrörelsen. Det som idag är en så stor och viktig del av mitt liv, men som en gång var allt annat än självklar. Av någon konstig anledning så dök det, just då, upp en massa minnen som jag inte visste att jag hade. Så här kommer det; hur jag upptäckte fatshion och blev en lyckligare människa! Varning för mycket text och lite bilder. Jag var ingen linslus när jag var yngre, kan man säga.

16 år

Det hela började när jag gick i gymnasiet. Jag läste hantverksprogrammet och jag ställdes för första gången öga mot öga med min kroppsstorlek på ett väldigt konkret sätt; genom att jag behövde mäta min kropp för att kunna sy kläder till den. Möjligheten fanns att sy i en annan storlek, men någonstans ville jag ändå sy till mig själv. Så jag bet i det sura äpplet, och den eftersmaken tog mig lång tid att komma över. Jag hade aldrig behövt konfronteras med min kropp på ett så konkret sätt. Jag hade gjort mitt bästa för att gömma den, ignorera den, inte tala om den, absolut inte säga till någon att den var tjock för då skulle ju folk få veta! Jag skämdes, helt enkelt. Min kropp var ett tabu, något skilt från mig själv som jag helst inte ville kännas vid.

En stor anledning till att jag sökte till hantverksprogrammet var för att jag ville lära mig sy mina egna kläder, men på den tiden hade det ALDRIG fallit mig in att klaga över affärernas utbud. Det hade aldrig föresvävat mig att jag hade rätten att göra det.

Därför blev mitt första möte med fatshionvärlden och plus-size-bloggarna en väldigt kluven historia. Det var med skräckblandad förtjusning som jag läste vissa bloggar. Kan man göra sådär? FÅR man se ut så? För i min lilla, lilla tonårsvärld så fanns bara jag. Jag var den enda feta tonårstjejen på jorden. ALLA andra var smala. Att för första gången se andra tjejer i min storlek, som också gillade mode, det var mer än jag kunde förstå. Och det väckte frågan; är jag en av dem? Jag visste ju att jag var tjock, men jag hade ägnat hela livet åt att förneka det, dölja det, passa in.

Det var lite som när jag insåg värdet av systerskap. Ni vet hur man fostras in i att racka ner på andra tjejer, i synnerhet brudiga sådana? Det är precis samma sak med tjocka. Man fostras, smal som tjock, till att tycka att trycka ner tjocka. Feta är äckliga, onormala. Är man fet får man absolut inte solidarisera sig med andra feta! Och det är samma sak som tjej; att solidarisera sig med andra tjejer, säga att man inte behöver killar, DET är så in i helvete provocerande. Därav min kluvenhet inför detta fenomen. Skulle jag kunna vara en sån tjej, en sån som kallade sig själv tjock utan att skämmas, som stod på barrikaderna? Eller ville jag hellre fortsätta förneka min vikt, förneka min underlägsna position som samhället gett mig, och snällt finna mig i att bli diskriminerad, hånad och marginaliserad? Fortsätta säga "nej tack, jag försöker tänka på vikten", som en duktig tjockis? Allt för att få vara med.

I början lutade det nog åt det senare. Men jag kunde inte hålla mig borta från bloggarna. De lockade mig. Någonstans undrade jag nog; hur KUNDE de? Hur VÅGADE de?

Jag fick tips om forumet Kurvigheter och gick med där. Tyvärr hade forumets verkliga glansdagar varit något år tidigare, men det var fortfarande aktivt, och en hel värld öppnades för mig. Herregud, jag var inte ensam! Det fanns andra! Jättemånga! Jag var överväldigad. Jag hade ingen aning. Jag började lusläsa varenda forumtråd, startade en egen outfit-tråd där jag fick så mycket pepp att jag växte flera centimeter. Jag började, för första gången, se på tjocka på ett annat sätt. Istället för att se tjockisar i snygga kläder, så såg jag vackra människor. Människor som inte var snygga trots sin vikt, utan bara snygga helt enkelt. Mina perspektiv förändrades. Jag började trean i gymnasiet och jag bestämde mig för något oerhört radikalt i mina ögon; jag skulle designa och sy en plus-kollektion som projektarbete. Kollektionen var inget mästerverk precis, den bestod i princip av kläder-jag-gillar-och-vill-ha, snarare än att ha en tydlig röd tråd. Men för första gången vågade jag ifrågasätta butikernas utbud; varför fanns inte det jag ville ha att köpa?

Våren 2008, samma vår som jag tog studenten, så träffade jag min nuvarande sambo. Jag hade haft förhållanden innan, men det här var annorlunda. För första gången insåg jag att min kropp var möjlig att tycka om. Först när jag hade insett det själv, insåg jag att även andra kunde tycka om den. Mitt självförtroende ökade enormt.

18 år

19 år

Och sen dess har det rullat på. Jag slutade en gång för alla att prenumerera på Elle och Damernas värld. Jag blev feminist. Jag började kalla mig tjock. Jag insåg att vikt inte är det allvarligaste i livet. Jag började läsa fler och fler plus-bloggar, den skräckblandade förtjusningen hade ersatts av enbart förtjusning. Jag började handla kläder från utlandet, det blev roligare och roligare att shoppa. Jag försonades med min kropp. Började tillochmed tycka om den. Jag slutade undvika kameror.

Det har varit en lång resa. Jag har gått upp säkert 20 kg på vägen, jag har ingen aning för jag vägde mig inte mellan 12 och 18 års ålder, men idag tycker jag bättre om min kropp än jag någonsin gjort förr. Jag är en del av ett stort nätverk av tjocka tjejer som är trötta på stigmat, trötta på fula omoderna kläder. Idag är jag en jävligt arg och högljudd tjockis. Glåporden har blivit färre och färre ju mer självsäker jag blivit. Jag brukar "outa" mig själv som tjockis redan tidigt i mina relationer med människor, så att de ska veta vart jag står. Att jag inte talar om mig själv som tjock för att få medlidande kommentarer som "Du är inte tjock, du är ju jättefin!". Ja, jag är fin. Jävligt fin faktiskt. Men jag ÄR tjock, fet rentav. Jag väger tresiffrigt. Och det är faktiskt helt ok. Idag är jag vän med min kropp, även om jag såklart också har dåliga dagar då jag bara vill gömma mig under täcket. Idag ser jag inte längre min kropp som separerat från mitt jag, ett objekt separerat från mig själv som jag ska trimma, fixa, och förbättra. Min kropp är jag. Min kropp är min. Och den duger precis som den är.