Fatshion och fat acceptance - handlar det bara om kläder?

Jag funderar lite idag över det faktum att mode och kläder blivit en så viktig del i det som man skulle kunna kalla för fat acceptance-rörelsen, men som jag nog ofta refererar till som fatshionrörelsen. Fatshion är som ni förstår ett sammansatt av ord, av ordet ”fat” och ordet ”fashion”. När jag tänker på fat acceptance så tänker jag mycket på det jag läser i ämnet, och där en stor del kommer från bloggar som har en uttalad modeprofil. Alla grupperna på Facebook är ju sprungna ur en köp och sälj-grupp för kläder i plusstorlek, och går man in på grupperna så är det också väldigt tydligt att mode och kläder är ett gemensamt intresse. När jag skulle presentera mitt eget engagemang i allt detta för en utomstående så fick jag frågan ”men handlar det mest om kläder eller?”. Det fick mig att fundera, är det det som är kärnan? Eller snarare, är det så det uppfattas? Men varför är då tjockisrörelsen så intresserad av kläder? För det första tror jag man kan säga att vi är i gott sällskap; det är ju trots allt väldigt många normalviktiga som också har ett stort intresse för kläder. Kanske är det också så att eftersom vi tjockisar inte har lika stora möjligheter att uttrycka oss genom kläder pga. begränsat utbud, att vi blir lite extra besatta av det, och kanske framförallt när vi får möjlighet att diskutera detta med andra i samma situation?

Det ligger ju också något underförstått negativt i talet om att det skulle handla ”mest om kläder”, som om det vore något ytligt, löjligt och banalt. Man kan ha många invändningar mot ett stort klädintresse, om detta yttrar sig som i mitt fall genom att jag gärna köper lite mer kläder än jag behöver. Det är ju förkastligt ut en miljösynpunkt t ex. Men att säga att kläder bara handlar om yta, det tycker jag är rent ut sagt okunnigt. Kläder handlar heller inte bara om att ha möjligheten att uttrycka sin personlighet genom sin stil, även om det naturligtvis är en viktig del, utan i grunden tror jag att det handlar om representation. Att man vill bli sedd och erkänd som en konsument, som en person, med en stil och en personlighet. Man vill bli representerad.  Därför skulle jag vilja säga att min kamp för att fler modeföretag ska öppna upp ögonen för oss tjockisar med modeintresse är bara en liten del av större kamp; en kamp för att bli accepterad som människa i ett samhälle där en smal kropp premieras och en tjock kropp föraktas och diskrimineras.

Jämför med till exempel HBTQ-rörelsen. År 2009 blev det lagligt för personer av samma kön att gifta sig i kyrkan. En stor seger enligt vissa, en trist anpassning enligt andra. En del argument lät typ såhär ”varför vill homosexuella så desperat bli accepterade av en institution som förtryckt och utestängt dem så länge?”. Och ja, det kan man fråga sig, det är inget fel i det. Det finns ju de som inte vill gifta sig alls, som tycker att äktenskapet är en heteronormativ och patriarkal institution, och det är helt ok, men man måste också ha förståelse för att det finns de som vill ha det där vanliga livet, som tidigare varit förbehållet heteoros, och det ska man inte behöva skambeläggas för.

Jag tycker att det finns så många gemensamma beröringspunkter med frågan om samkönade äktenskap; HBTQ-personer lyckades inta en av de största posterna i den instituitionaliserade homofobin; kyrkan. Precis på samma sätt ser jag det som att tjockisar nu försöker inta smalnormens stora fäste i samhället; modebutikerna. Finns det någonstans vi är så tydligt och helt öppet utestängda som där? Jag tror inte det. Nog för att tjocka diskrimineras och utestängs även ur andra sammanhang, så sker det sällan så öppet. Man kan tycka att tjocka borde högaktningsfullt skita i modeföretagens snäva storleksspann och istället sy sina egna kläder, eller kanske kasta ut hela kapitalistgrejen på samma gång och börja klä sig i säck och aska? Men varför? Varför ska inte vi få ha en vilja att bli inlemmade i samhället på samma villkor som alla andra?

Det här tänket går också igen i tanken om industriländer och utvecklingsländer. Det snackas ju mycket om att den ekonomiska utvecklingen i till exempel Asien kommer leda till ännu större påfrestningar på miljön, och att detta är ett problem. Problemet som jag ser det är bara hur problemet formuleras ibland; en del verkar på allvar tycka att de där asiaterna är lite giriga och ytliga och att de liksom borde avstå att skaffa bil för att rädda vår planet. Men varför? Varför ska Asien behöva ta ett lika stort ansvar som Europa eller USA för klimatförändringarna, när de inte varit i närheten lika delaktiga av att skapa dem? Tanken som går igen här och som kan kopplas till fatshionrörelsen är den om att det är den marginaliserade som ska förändra situationen. Tjocka borde helt enkelt sluta bry sig så mycket om mode, det är ju så dåligt för miljön. Kineserna måste sluta köpa bilar, det är faktiskt inte hållbart. Ansvaret läggs på den som redan har ett beskuret handlingsutrymme.

Vad jag vill säga med detta långa inlägg är dels att tjockisrörelsen handlar om mycket mer än bara mode och kläder, men också att detta modeintresse är ett uttryck för något mycket större. Den som tror att fat acceptance bara handlar om kläder, inser helt enkelt inte hur mycket komplexitet kläder kan rymma.