Att rangordna kroppar (triggervarning)

Jag läser det här inlägget (om bilden ovan) hos fina Solig och börjar fundera. Och nu kanske ni tänker att jag är himla förtjust i att göra kopplingar till hur det är att vara tjock vad gäller ungefär allt. Från att komma ut som homosexuell, till att vara ofrivilligt barnlös. Ni kanske tänker "kan att vara tjock verkligen ha så många beröringspunkter med andra saker?". Här måste man inte hålla med mig, men jag hävdar att det har det.

Solveig på Solig skriver att hon är lite trött på den här sortens bilder. Och det är faktiskt jag med. Även om jag förstår den goda (nåja) intentionen med att flytta fokus från kroppens utseende till dess funktion, så faller det oftast ändå ganska platt. För vad gör man om man har en kropp som inte passar in i ramen för en idealkropp, men som inte heller lyckas prestera allt det där som man vill att den ska? Den kanske har svårt att bli gravid, den kanske är sjuk, har ont eller på annat sätt inte fungerar så himla bra jämt. Vad gör man då?

När jag pratar om health at every size och fat acceptance men folk så får jag ofta reaktionen "ja, så länge man är frisk och hälosam så är det väl ok!". Men om man inte är det då? Om man är tjock och sjuk? Kanske rentav sjuk pga. sin tjockhet? Är man inte ok då? Är man då mindre värd? Folk vill gärna också rangordna tjocka kroppar; vilka är bara för tjocka? Många gånger får jag höra att jag är en annan sorts tjockis, för att jag kan leva ett normalt liv, och att det är skillnad på mig och typ Gilbert Grapes mamma. Men är det verkligen det? Har inte en person som väger 400 kilo samma existensberättigande som jag? Jag menar att hen måste ha det. Om vi nu ska slå oss för bröstet och säga att alla människor är lika värda, då måste det även inkludera kroppar som inte kan fungera så kallat "normalt". Allt annat är hyckleri.

Att rangordna kroppar utifrån funktion är precis lika illa som rangordna dem efter utseende. Varför kan inte kroppen bara få vara bra som den är? Befriad från krav på utseende, men också befriad från krav på prestation.

Stora stilinlägget

Jag VET, det är mer än lamt att ursäkta sig för sin uteblivna bloggaktivitet, men jag kan inte låta bli. Kan inte fatta att tiden kan gå så fort! Hursomhelst; jag har börjat på en ny kurs, genusvetenskap, och jag läser som en liten gnu. Har skitkul, men väldigt lite tid över för bloggen.

Dessutom går jag igenom Stora Stilkrisen. Vem är jag? Vem vill jag vara? Och vad är rimligt att uppnå utan att ruinera sig? Ett av de uttalade syftena med den här bloggen var att försöka få syn på min egen stil, men jag känner mig bara mer förvirrad än någonsin! Jag finner mig själv dras till ungefär ALLT, men jag tror mig ha lyckats utröna tre huvudströmningar:

- Edgy
Här faller många kategorier ihop till en, men kort sagt kan man väl säga att den här kategorin utgörs av mörka, mustiga färger, oversize, platåskor, stora smycken, parkas, udda skärningar etc. Hårt och skulpturalt, typ.

- Feminint
I direkt motsats till föregående kategori så består den här kategorin av starka färger, femtiotalsklänningar, prickigt, blommigt, rutigt, fluff i kjolen, svepande eyeliner, rosiga kinder, ballerinaskor och små söta koftor och jackor.

- 60-tal
Under sista kategorin faller min faiblesse för 60-talet ihop med allmänt mönstrade och bohemiska plagg. Här gäller stora örhängen, mönstrat, korta klänningar (gärna med trekvartsärm), platta skor, båtringning osv.

Som ni ser går de två senare kategorierna in lite i varandra. Fram tills den här hösten är det främst de två senare kategorierna som jag varierat mellan och kombinerat, med hyfsat framgångsrikt resultat. Det är snarare intåget av den första kategorin som sabbar allt. Jag äger mycket få plagg som skulle kunna betecknas som edgy, och det är väldigt svårt att en ginghmrutig klänning att ens se lite edgy ut, eller passa ihop med ett par platåskor och en oversize parkasjacka. Men samtidigt bara ÄLSKAR jag det edgy, men jag har ju inte råd att köpa en helt ny garderob. Vad gör man? Jag får inte rätsida på det.