Om kroppsliga "tillgångar"

I början av min fat acceptance-karriär levde jag mycket efter devisen att man skulle visa sina "tillgångar", t ex bröst, och dölja sina så kallat mindre fördelaktiga kroppsdelar, såsom stor mjuk mage.

Vid den tiden så betraktade jag mina bröst som min enda tillgång, för det var den enda kroppsdelen som män brukade uppmärksamma på mig. Jag har blivit utstirrad, antastad och ropad efter sen jag var 14 år, och i min sjuka tonårshjärna så blev det en sorts bekräftelse på att jag dög. Jag bar därför nästan enbart urringade kläder. Vilket det naturligtvis absolut inte är något fel på, jag använder mycket urringat nu också, men låt mig förklara varför jag tycker ordet tillgångar är dumt och onödigt. För missförstå mig rätt nu, tits are awesome. Jag gillar mina bröst, de är proportionerligt stora till min övrigt stora kropp, de är snygga, ja, de är bra helt enkelt. Men jag vägrar se mina bröst som det enda som är bra med min kropp, för då ger jag också tolkningsföreträde till ett ideal som säger att det enda på en kvinnokropp som kan (och bör) vara av modell större är bröst, och i viss mån rumpa.

Ordet "tillgång" ger mig också ungefär samma associationer som ordet "resurs", som en vara som jag kan handla med, tillskansa mig saker med hjälp av, men jag vägrar se min kropp som en handelsvara på en sexistisk marknad när män bestämmer vad som är önskvärt eller vackert! Min kropp kan inte huggas upp i delar som sedan rangordnas efter sexistiska ideal, min kropp är en hel kropp. MIN kropp. En kropp som finns främst för att transportera mig, ge mig njutning och glädje. Kroppen är min målarduk, mitt transportmedel, mitt jag. Den är inte en kontinent som kan skövlas på sina tillgångar, och den finns inte till för andras godkännande.

EDIT: jag skriver ju att jag gillar mina bröst och att de är proportionerliga till min i övrigt stora kropp. Men vet ni, såhär i efterhand, vadå proportionerligt? Vem bestämmer det? Är proportionerligt lika med snyggt eller bra? Nej, inte nödvändigtvis. Jag älskar t ex kroppar med breda höfter och små bröst, det tycker jag är jättevackert. Nu svamlar jag, men kontentan är; FUCK alla jävla idéer om hur en bra, korrekt eller vacker kropp är. ALLA kroppar är bra och fina.

Sist på bollen - nyårslöften för 2013

Jag brukar avlägga ett nyårslöfte eller två, men i år så funderade jag på om jag inte skulle skita i det. Jag har tidigare haft roliga nyårslöften som att "ta mitt hår på mindre allvar" och "umgås mer med mina mor och farföräldrar". I år kändes det inte som att det fanns några såna där roliga löften kvar, bara tunga och tråkiga sådana, som jag inte vet om jag orkar ta itu med just i år; planera min tid bättre, börja träna, shoppa mindre och så vidare.

Men så efter att ha funderat nu i två veckor så har det slagit mig, det perfekta nyårslöftet för i år; jag ska vara mer social!

Jag vet flera som haft löftet och har det för i år, t ex flera i fatshiongänget. Jag har inte tänkt att jag behövt ett liknande löfte, men efter övervägande har jag kommit fram till att det är precis det jag behöver. Jag är en social person, jag har lätt för att prata med nya människor och sådär, men jag är också något av en social eremit. I synnerhet när jag mår dåligt, har ångest över något eller är allmänt stressad; då sluter jag mig som en mussla. Tyvärr är det precis det motsatta jag behöver i det läget. Jag mår oftast bara ännu sämre av att isolera mig, och då isolerar jag mig ännu mer.

Jag vill försöka etablera en ny god vana. När jag känner mig ledsen eller stressad, då ska jag hitta på något! Träffa människor! Istället för att isolera mig och bli ännu mer ledsen eller stressad.

Som en följd av detta etablerandet av en god vana ska jag också försöka etablera en annan god vana vad gäller stress. Jag är synnerligen dålig på att hantera stress, jag har en tendens att göra precis så som jag gör med mitt sociala liv, nämligen stänga av. Jag ligger i fosterställning och hetstittar på amerikanska såpor, helt oförmögen att göra något. Mitt del-löfte ska bli att försöka ända det med; att när jag känner mig stressad så ska jag försöka göra något. Ta en promenad, sy något, baka - bara. göra. något.

Båda dessa löften är naturligtvis inte helt lätta och lustfyllda heller, men jag är nästan övertygad om att de kommer få mig att må bättre. Och det i sig är en jäkligt bra morot. Kanske kan detta vara starten till att ta itu med det andra också? Det är iallafall min förhoppning.

Har du något nyårslöfte? Är det asdumt med nyårslöften? Berätta, jag vill veta vad ni tycker!

Att bryta normen

Det är inte ofta jag ligger sömnlös om nätterna, men när jag gör det så brukar jag nästan alltid börja grubbla. Vilket inte precis gör det lättare att sova. Inatt funderar jag på det här med att bryta normen respektive inordna sig i den. Jag tänker på hur det är att vara tjock, men också att vara kvinna. Hur  det kommer sig att jag trots allt valt att bryta många normer vad gäller både kropp och kvinnlighet; jag rakar mig inte, jag är fet, jag är fet och jag bryr mig inte om att försöka sluta vara det. Och så vidare. För visst kan det vara jobbigt att bryta normer, man kan få mycket skit från alla möjliga håll. Men när jag tänker på det så har det ändå, för min del, varit mycket lättare än att hela tiden försöka förhålla och anpassa mig till den nyckfulla normen. För grejen med att inte tillhöra normen men samtidigt desperat försöka behaga den är att den närsomhelst kan vända sig emot dig. Du kan vara en sjukt duktig tjockis, som aldrig tar en bulle på eftermiddagsfikat eller bär bredrandigt. Det spelar ingen roll, för du är ändå tjock. Det är samma sak som att vara kvinna; hur mycket du än försöker vara "one of the boys", genom att dra sexistiska skämt eller lyssna på Stora Manliga Genier som Bob Dylan så kommer du likförbannat alltid att vara tjej. Och närsomhelst kan det vändas emot dig. Närsomhelst kan sexismen eller fettföraktet vändas mot dig.

Därför har jag istället försökt bryta mig fri från normen och försökt skapa mig en egen norm, ett eget ideal, tillsammans med andra. I olika fatshiongrupper på nätet gör vi just det; vi spottar normen i ansiktet och väljer istället att skapa en egen norm. Precis som jag vägrar ställa upp på att endast män kan vara Stora Konstnärer så vägrar jag ställa upp på att endast den som är smal kan vara vacker. Istället skapar vi ett eget universum, jag och hundratals andra tjocka tjejer, där kroppsformen "säl" inte är något negativt, där kurvor inte bara betyder bröst och rumpa, och där vi delar med oss av alltifrån vår ångest till våra dubbelhakor och ryggvalkar. För hur jag än gör så kan jag aldrig passa in i normen, så varför ska jag ens försöka? So what om folk tycker jag är asful i min bodyconklänning? So what om någon tycker jag är dum i huvudet som ägnar mig åt såna patetiska kvinnosysslor som bakning och sömnad? Det rör mig inte ryggen, för jag har ett nätverk, olika nätverk faktiskt, ett där handarbete inte är något fult och inget slöseri med kvinnokraft och definitivt ingen motsats till en radikal feministisk kamp, ett annat där min tjocka mage möts av jubel och hejarop. Nu retar vi skiten ur fettfobikerna och kvinnohatarna och bara geggar in oss totalt!

Jag har ingen lust längre att säga "titta, jag är precis som ni!". Jag vill hellre vara precis den jag är, hur fel, annorlunda eller konstig jag än må vara, och bli accepterad för det. Kan jag inte få det, då vill jag heller ingenting ha. Jag nöjer mig inte med lillfingret, jag vill att någon ger mig hela handen. Annars får det vara.

Hur jag upptäckte fatshion och blev en lyckligare människa

Häromdagen funderade jag över hur jag egentligen kom i kontakt med det som har kommit att kallas för fatshionrörelsen. Det som idag är en så stor och viktig del av mitt liv, men som en gång var allt annat än självklar. Av någon konstig anledning så dök det, just då, upp en massa minnen som jag inte visste att jag hade. Så här kommer det; hur jag upptäckte fatshion och blev en lyckligare människa! Varning för mycket text och lite bilder. Jag var ingen linslus när jag var yngre, kan man säga.

16 år

Det hela började när jag gick i gymnasiet. Jag läste hantverksprogrammet och jag ställdes för första gången öga mot öga med min kroppsstorlek på ett väldigt konkret sätt; genom att jag behövde mäta min kropp för att kunna sy kläder till den. Möjligheten fanns att sy i en annan storlek, men någonstans ville jag ändå sy till mig själv. Så jag bet i det sura äpplet, och den eftersmaken tog mig lång tid att komma över. Jag hade aldrig behövt konfronteras med min kropp på ett så konkret sätt. Jag hade gjort mitt bästa för att gömma den, ignorera den, inte tala om den, absolut inte säga till någon att den var tjock för då skulle ju folk få veta! Jag skämdes, helt enkelt. Min kropp var ett tabu, något skilt från mig själv som jag helst inte ville kännas vid.

En stor anledning till att jag sökte till hantverksprogrammet var för att jag ville lära mig sy mina egna kläder, men på den tiden hade det ALDRIG fallit mig in att klaga över affärernas utbud. Det hade aldrig föresvävat mig att jag hade rätten att göra det.

Därför blev mitt första möte med fatshionvärlden och plus-size-bloggarna en väldigt kluven historia. Det var med skräckblandad förtjusning som jag läste vissa bloggar. Kan man göra sådär? FÅR man se ut så? För i min lilla, lilla tonårsvärld så fanns bara jag. Jag var den enda feta tonårstjejen på jorden. ALLA andra var smala. Att för första gången se andra tjejer i min storlek, som också gillade mode, det var mer än jag kunde förstå. Och det väckte frågan; är jag en av dem? Jag visste ju att jag var tjock, men jag hade ägnat hela livet åt att förneka det, dölja det, passa in.

Det var lite som när jag insåg värdet av systerskap. Ni vet hur man fostras in i att racka ner på andra tjejer, i synnerhet brudiga sådana? Det är precis samma sak med tjocka. Man fostras, smal som tjock, till att tycka att trycka ner tjocka. Feta är äckliga, onormala. Är man fet får man absolut inte solidarisera sig med andra feta! Och det är samma sak som tjej; att solidarisera sig med andra tjejer, säga att man inte behöver killar, DET är så in i helvete provocerande. Därav min kluvenhet inför detta fenomen. Skulle jag kunna vara en sån tjej, en sån som kallade sig själv tjock utan att skämmas, som stod på barrikaderna? Eller ville jag hellre fortsätta förneka min vikt, förneka min underlägsna position som samhället gett mig, och snällt finna mig i att bli diskriminerad, hånad och marginaliserad? Fortsätta säga "nej tack, jag försöker tänka på vikten", som en duktig tjockis? Allt för att få vara med.

I början lutade det nog åt det senare. Men jag kunde inte hålla mig borta från bloggarna. De lockade mig. Någonstans undrade jag nog; hur KUNDE de? Hur VÅGADE de?

Jag fick tips om forumet Kurvigheter och gick med där. Tyvärr hade forumets verkliga glansdagar varit något år tidigare, men det var fortfarande aktivt, och en hel värld öppnades för mig. Herregud, jag var inte ensam! Det fanns andra! Jättemånga! Jag var överväldigad. Jag hade ingen aning. Jag började lusläsa varenda forumtråd, startade en egen outfit-tråd där jag fick så mycket pepp att jag växte flera centimeter. Jag började, för första gången, se på tjocka på ett annat sätt. Istället för att se tjockisar i snygga kläder, så såg jag vackra människor. Människor som inte var snygga trots sin vikt, utan bara snygga helt enkelt. Mina perspektiv förändrades. Jag började trean i gymnasiet och jag bestämde mig för något oerhört radikalt i mina ögon; jag skulle designa och sy en plus-kollektion som projektarbete. Kollektionen var inget mästerverk precis, den bestod i princip av kläder-jag-gillar-och-vill-ha, snarare än att ha en tydlig röd tråd. Men för första gången vågade jag ifrågasätta butikernas utbud; varför fanns inte det jag ville ha att köpa?

Våren 2008, samma vår som jag tog studenten, så träffade jag min nuvarande sambo. Jag hade haft förhållanden innan, men det här var annorlunda. För första gången insåg jag att min kropp var möjlig att tycka om. Först när jag hade insett det själv, insåg jag att även andra kunde tycka om den. Mitt självförtroende ökade enormt.

18 år

19 år

Och sen dess har det rullat på. Jag slutade en gång för alla att prenumerera på Elle och Damernas värld. Jag blev feminist. Jag började kalla mig tjock. Jag insåg att vikt inte är det allvarligaste i livet. Jag började läsa fler och fler plus-bloggar, den skräckblandade förtjusningen hade ersatts av enbart förtjusning. Jag började handla kläder från utlandet, det blev roligare och roligare att shoppa. Jag försonades med min kropp. Började tillochmed tycka om den. Jag slutade undvika kameror.

Det har varit en lång resa. Jag har gått upp säkert 20 kg på vägen, jag har ingen aning för jag vägde mig inte mellan 12 och 18 års ålder, men idag tycker jag bättre om min kropp än jag någonsin gjort förr. Jag är en del av ett stort nätverk av tjocka tjejer som är trötta på stigmat, trötta på fula omoderna kläder. Idag är jag en jävligt arg och högljudd tjockis. Glåporden har blivit färre och färre ju mer självsäker jag blivit. Jag brukar "outa" mig själv som tjockis redan tidigt i mina relationer med människor, så att de ska veta vart jag står. Att jag inte talar om mig själv som tjock för att få medlidande kommentarer som "Du är inte tjock, du är ju jättefin!". Ja, jag är fin. Jävligt fin faktiskt. Men jag ÄR tjock, fet rentav. Jag väger tresiffrigt. Och det är faktiskt helt ok. Idag är jag vän med min kropp, även om jag såklart också har dåliga dagar då jag bara vill gömma mig under täcket. Idag ser jag inte längre min kropp som separerat från mitt jag, ett objekt separerat från mig själv som jag ska trimma, fixa, och förbättra. Min kropp är jag. Min kropp är min. Och den duger precis som den är.

Värdefullt vetande för framtida kids, eller: man får slå tillbaka!

Inatt kan jag inte sova för att jag ligger och tänker på min tonårstid, och då främst på när jag spelade badminton i 15-16-årsåldern. Jag spelade i en klubb i närheten, jag var inte särskilt duktig, tävlade aldrig, men jag gjorde det för att det var rolig träning. Men så inatt kom jag och tänka på något som inte gjorde det så roligt att träna badminton, nämligen det faktum att det fanns ett killgäng där, några av dem gick i samma skola, som brukade reta mig och min kompis. Ropa tjockis och sådär. Såhär i efterhand gör tanken mig sjukt upprörd! Varför tänkte de att de hade rätten att kommentera min kropp? Och varför sa jag inget tillbaka?

Men jag fortsatte likväl att gå dit. Jag brydde mig, men jag minns inte att jag var arg. Att jag var förbannad för att de tog sig rätten att kommentera min kropp, nej, det minns jag inte. Jag var väl helt enkelt så jävla van. Så jävla van vid att aldrig vara fredad, inte ens på fritiden. Inte ens när jag försökte vara en "duktig tjockis" och träna.

Det roliga var också att minst två av de här killarna inte var särskilt smala själva heller. Men tanken slog mig aldrig att jag skulle slå tillbaka med att kommentera deras kroppar, eller förolämpa dem tillbaka på något sätt. Det enda jag visste om att stoppa mobbare, det var att "säga till en vuxen". Och herregud, vad många gånger jag sagt till en vuxen. Men det har då aldrig fått stopp på några trakasserier. Jag vet att tränaren sa till dem, men de brydde sig inte. Men de slängdes heller aldrig ut.

Inatt ligger jag vaken och önskar att jag hade kunnat resa tillbaka till den tiden och ingjuta lite jävlar anamma i mitt sextonåriga jag, och satt de där idioterna på plats.

- "Ok, jag är tjock. So what? Jag är inte ful och korkad som du iallafall"

Eller varför inte:

- "Du kanske inte skulle säga det där så högt, då kanske folk hör vilken otrevlig rövhatt du är"

Eller ge tillbaka med samma mynt:

- "Du, jag skulle inte snacka så jävla mycket om jag hade dina manboobs"

Om jag någon dag får kids så ska jag absolut lära dem att säga till en vuxen, men jag ska också lära dem att bita ifrån, slå tillbaka. Hårt, och där det gör ont. Den där killen hade nog inga manboobs att tala om ens, men om han fick mig att känna mig påpassad och självmedveten, varför skulle inte jag få ge igen med samma mynt? Gott åt honom hade det varit, om han hade skämts över sina eventuellt existerande manboobs. På samma sätt som jag skämdes över min hela min kropp, över att inte duga eller räcka till.

Jag tycker naturligtvis inte att det är okej att kommentera andra människors kroppar oombedd, men när någon fäller kommentarer om mig, då ser jag det inte längre som att jag kommenterar dem oombedd. För det man ger, det får man tillbaka. Och det är inte mer än rätt.