Ett fredagstips

FREDAG!! Jag idag på lunchen.(de fem minuterna jag hann sitta ner och dricka en halv kopp kaffe). <--- OBS! Gif med gullig hundvalp.

Eftersom jag slutade tidigt idag så hann jag med en runda på stan innan jag åkte hem och kraschade i soffan, och då sprang jag på den här skönheten på Lindex! Helt ärligt; först tänkte jag att de hade möblerat om, att jag inte alls var på Generous-avdelningen utan på den vanliga avdelningen. Sen tänkte jag att någon hade hängt tillbaka klänningen på fel ställe. Men när jag tittade på storlekslappen så såg jag ju att det faktiskt var Generous! Mitt hjärta tog ett gjädjeskutt! Rosor! Rött och rosa! Trekvartsärm! 60-tal! GE MIG!

Såhär ser den ut på mig! Tyvärr är detta största storleken, XXL. Men det är väl ingen nyhet att svenska plusavdelningar inte är så bra på att tillhandahålla kläder över storlek 54? Trist ändå! Trist är också att den såklart är gjord i polyester. Tyger påminner ganska mycket om baddräktstyg, men åh, jag kan inte låta bli att älska den ändå! Hade den varit i bomull eller viskos hade det såklart varit att föredra, men man kan inte få allt!

I ivern över denna fabulösa skapelse gjorde jag tillochmed en liten slarvig 60-talsfrisyr, kletade på lite extra eyeliner, och satte på mig mina bästa 60-talsörhängen. Hade fotografen/sambon varit hemma hade jag fotat ute, men det är så svårt med självutlösaren.

Hoppas ni får en riktigt fin fredag och helg! <3

Hur det går till när man köper sig en klänning och om vikten av att bli representerad

 Den här klänningen dök upp på Asos för några veckor sen, och det var något med den jag gillade första gången jag såg den. Men så blev jag osäker. Var det inte ett lite tantigt mönster? Hur lätt är den modellen att bära upp egentligen? Och kanske framförallt; hur skulle den se ut på mig, som är ett antal storlekar större än den modellen?

Men så såg jag den här bilden av den alltid lika chica och stilsäkra Gabifresh och var tvungen att hejda mig för att inte klicka hem klänningen i samma sekund som jag såg bilden. Förklaringen är för mig så himla enkel: när jag får se ett plagg på en person som någorlunda representerar min kropp, då är det mycket enklare för mig att våga köpa plagget, eftersom jag då kan föreställa mig hur det skulle se ut på mig.

Inget ont om Asos modeller, men jag förstår inte varför alla måste ha den minsta storleken som överhuvudtaget finns att köpa på Curve? Som dessutom ofta sitter illa på modellerna för de är i själva verket ÄNNU mindre än minsta storleken. Såklart att det finns plats även för de som befinner sig på nedre delen av skalan, men måste verkligen modellerna alltid ha den minsta storleken? Varför kan det inte finnas modeller i flera storlekar?

Jag tror att både H&M och Asos tar för givet att en smal kropp säljer mer än en tjock kropp, men för egen del brukar det bara resultera i besvikelse. Plagg som sitter bra på en 42, sitter inte nödvändigtvis bra på mig som har 52. Gruppen Fatshion outfit på Facebook är också ett praktexempel på motsatsen. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag velat köpa något enbart utifrån att ha sett det på en person som liknar mig kroppsmässigt. Det kan vara plagg som jag knappt ens uppmärksammat innan, men när jag får se det på någon i min egen storlek så känner jag "åh gud, jag måste ha den!". Jag vet att många med mig känner samma sak. Min undran är; är det bara vi på Fatshion outfit som tänker såhär? Eller är detta i själva verket en förbisedd möjlighet att bättre kränga kläder till tjockisar? Jag vill tro det senare.

 

Och ja, det blev ett köp även för mig som ni ser. Jag gillar den tokmycket. Perfekt retrosnygg, skön modell, lagom lång, viskos, lite kulturtantig. Helt perfekt för hösten. Jag gick ner i storlek, från min vanliga 24 till 22, eftersom jag är väldigt rak i kroppen (precis som klänningen). Är man bredare över höften bör man kanske ta sin vanliga storlek.

Senast sytt

 

 

 

 

 

Från det här..

Till det här!

Det här otroligt fina, kraftiga retrotyget har legat i mina gömmor i flera år, ända fram tills jag i helgen grävde fram det och tog med det till ett symöte. Jag blir oftast som mest ambitiös och noggrann när jag syr ihop med andra människor, så därför tog jag äntligen mod till mig i lördags, och satte saxen i ett av mina absolut finaste tyger. Naturligtvis rådfrågade jag min fina fatshionchatt-grupp på Facebook först! Jag undrade om jag var tråkig som tänkte sy ytterligare en klänning med avskuren midja och vid kjol, men de flesta verkade tycka som jag; att det är en superb modell, och att det passar bra med en enkel modell till ett såpass mönstrat tyg. Vi kom överens om en ärm också, men det funkade tyvärr inte så bra med tygets stelhet, så det blev ärmlöst till sist ändå.

Kjolen är motveckad hela vägen runt, och 265 cm i nederkant. Livet är kantat med snedslå som jag handsytt fast på insidan, för att slippa synliga sömmar. Jag har ju vanligtvis inga problem med sömmar, men är det ett såhär fint tyg, då vill jag ha förstklassig sömnad också! Även fållen ska handsys fast, på bilden är den bara nålad.

Jag är himla nöjd med den, kanske för att jag verkligen tog mig tid att göra den riktigt fin, med motveck och handsydda fållar. Jag är också väldigt glad att jag äntligen vågade göra något med ett tyg som jag tjuvhållit på i flera år; ett tyg som är alldeles för fint för att ligga ihopvikt i en låda!

Ibland syr jag..

Fint fickfoder

..Och då kan det se ut såhär! Båda klänningarna sydde jag i helgen, fast den övre var lite påbörjad sen tidigare. Känner mig otroligt flitig! Synd bara att jag egentligen borde ha läst kurslitteratur. Varför vill man alltid göra det man inte får? Exempel: Jag pluggar ju till slöjdlärare, men när jag pluggade slöjd så var jag inte alls såhär sugen på att sy. Nu när jag läser en teoretisk kurs så kan jag inte tänka på annat! Har sytt båda klänningarna ovan, två börsar, sprättat bort en ärm på en klänning samt kortat av en klänning och en kjol. Bara den senaste månaden. Ett sällan skådat sy-flit från min sida. Nåja, jag glädjer mig ändå. Kreativitet är till för att tas tillvara! Det vore stort slöseri med lust att låta bli.

Som ni ser så gillar jag retro. Väldigt mycket. Den här sorters mönster görs liksom inte längre! Stormönstrat, prunkande, fantasifullt. Idag är de flesta mönster så små tycker jag, så korta rapporter och så minimalistiska. Båda klänningarna är gamla påslakan, det nedre är ett som jag färgat själv faktiskt. Det var vitt och korallrosa från början.