Kloka ord och lästips

Jag hatar egentligen när bloggare mer om ursäkt för utebliven aktivitet, men jag känner ändå att jag vill säga något när jag postar för första gången på länge. Vad som hänt och så vidare. Sommaren hände, kan man säga. Jag har jobbat mycket. Har roterat mellan några olika klänningssjok hela sommaren, haft utväxt och varit allmänt o-modebloggig. Är däremot sinnessjukt pepp på hösten, men tills dess jag återkommer tycker jag ni ska läsa vad HEJ BLEKK skriver om "Svält som könsnorm", apropå citatet ovan. Det är så himla klokt och bra, men jag vill utfärda en triggervarning eftersom det handlar om ätstörningar och bantning.

Tills vi hörs igen, kom ihåg:
Riots not diets!

Att bryta normen

Det är inte ofta jag ligger sömnlös om nätterna, men när jag gör det så brukar jag nästan alltid börja grubbla. Vilket inte precis gör det lättare att sova. Inatt funderar jag på det här med att bryta normen respektive inordna sig i den. Jag tänker på hur det är att vara tjock, men också att vara kvinna. Hur  det kommer sig att jag trots allt valt att bryta många normer vad gäller både kropp och kvinnlighet; jag rakar mig inte, jag är fet, jag är fet och jag bryr mig inte om att försöka sluta vara det. Och så vidare. För visst kan det vara jobbigt att bryta normer, man kan få mycket skit från alla möjliga håll. Men när jag tänker på det så har det ändå, för min del, varit mycket lättare än att hela tiden försöka förhålla och anpassa mig till den nyckfulla normen. För grejen med att inte tillhöra normen men samtidigt desperat försöka behaga den är att den närsomhelst kan vända sig emot dig. Du kan vara en sjukt duktig tjockis, som aldrig tar en bulle på eftermiddagsfikat eller bär bredrandigt. Det spelar ingen roll, för du är ändå tjock. Det är samma sak som att vara kvinna; hur mycket du än försöker vara "one of the boys", genom att dra sexistiska skämt eller lyssna på Stora Manliga Genier som Bob Dylan så kommer du likförbannat alltid att vara tjej. Och närsomhelst kan det vändas emot dig. Närsomhelst kan sexismen eller fettföraktet vändas mot dig.

Därför har jag istället försökt bryta mig fri från normen och försökt skapa mig en egen norm, ett eget ideal, tillsammans med andra. I olika fatshiongrupper på nätet gör vi just det; vi spottar normen i ansiktet och väljer istället att skapa en egen norm. Precis som jag vägrar ställa upp på att endast män kan vara Stora Konstnärer så vägrar jag ställa upp på att endast den som är smal kan vara vacker. Istället skapar vi ett eget universum, jag och hundratals andra tjocka tjejer, där kroppsformen "säl" inte är något negativt, där kurvor inte bara betyder bröst och rumpa, och där vi delar med oss av alltifrån vår ångest till våra dubbelhakor och ryggvalkar. För hur jag än gör så kan jag aldrig passa in i normen, så varför ska jag ens försöka? So what om folk tycker jag är asful i min bodyconklänning? So what om någon tycker jag är dum i huvudet som ägnar mig åt såna patetiska kvinnosysslor som bakning och sömnad? Det rör mig inte ryggen, för jag har ett nätverk, olika nätverk faktiskt, ett där handarbete inte är något fult och inget slöseri med kvinnokraft och definitivt ingen motsats till en radikal feministisk kamp, ett annat där min tjocka mage möts av jubel och hejarop. Nu retar vi skiten ur fettfobikerna och kvinnohatarna och bara geggar in oss totalt!

Jag har ingen lust längre att säga "titta, jag är precis som ni!". Jag vill hellre vara precis den jag är, hur fel, annorlunda eller konstig jag än må vara, och bli accepterad för det. Kan jag inte få det, då vill jag heller ingenting ha. Jag nöjer mig inte med lillfingret, jag vill att någon ger mig hela handen. Annars får det vara.

Surfittor, hängbröst och bullfittor

Ok, det var ett högst osympatiskt och uppseendeväckande sätt att inleda ett blogginlägg med, men det är faktiskt precis vad det här inlägget kommer att handla om. Jag kände att detta inlägg kräver en helt ny kategori av blogginlägg som kallas för "obsceniteter". För att jag känner på mig att det eventuellt kommer bli fler av dem, då jag finner ämnet högst intressant.

Oh well. Jag gissar att de flesta har hört orden. De är liksom ganska vedertagna som antingen tillmälen eller sätt att beskriva något så kallat "avvikande" på den kvinnliga kroppen. Men är de verkligen så avvikande?

Surfitta. Det är ett ord som jag hört flera (män) använda, i betydelsen surkärring eller liknande. Jag är ju inte dummare än att jag fattar att det är just ett tillmäle, och att det anspelar på en sur person som har en fitta. Oftast en kvinna. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på det faktum att en sur fitta, och då menar jag sur i betydelsen "har ett ph-värde under 6", egentligen är en väldigt glad fitta! Eftersom fittor optimalt ska ha ett ph-värde mellan 4,5 och 5. Ironiskt, eller hur?

 Moving on.
Jag vet inte hur det är för andra kvinnor, men hängbröst är åtminstone något som man i mina kretsar oroade sig för när man var tonåring. Det var vilt omdiskuterat huruvida det var så att man fick hängbröst AV att använda bh, eller om man fick hängbröst av att INTE använda bh. Det hela var väldigt förvirrande. Kontentan var iallafall att hängbröst var fult, onormalt och något man absolut inte borde ha. Jag har inga siffror på hur många kvinnor som har hängbröst, men jag har en känsla av att det är tillräckligt många för att det inte ska räknas som något onormalt eller konstigt. Gravity, you know. Har man bröst som inte är väldigt små eller väldigt fasta, så hänger de. Det är liksom oundvikligt. Mäns pungar hänger ju också, men mig veterligen så brukar inte "hängpung" vara något som män oroar sig för särskilt ofta, även om det säkerligen förekommer frågor om även detta på "Kropp & knopp" i Kamratposten.

Vad gäller bullfittor så är jag inne på samma resonemang som med hängbröst. En bullfitta är alltså en fitta med.. Ja, ett venusberg. Venusberget kan ju vara olika utstickande på olika kvinnor, men det är likväl helt normalt och inget konstigt alls. Precis som alla de här olika begreppen som jag diskuterat här ovan.

Men vad är det då som gör att fullt normala funktioner och utseenden på kvinnors intima delar görs till föremål för hån och marginalisering? Om man ska vara lite konspiratorisk så kanske det beror på att vi lever i ett kvinnofientligt samhälle där kvinnors kroppsfunktioner i största allmänhet är marginaliserade och betraktas med misstänksamhet. Fina flickor fiser ju, som bekant, inte. Bajsar gör de inte heller. Och de har naturligtvis hårlösa, platta fittor som luktar rosor och bröst som "säger hej". Om man inte vill vara konspiratorisk så vet jag inte vad det beror på, men kom gärna med förslag!

Serie av Liv Strömqvist

Om American apparel

Jag känner att jag måste få skriva lite om American Apparel. Denna omåttligt populära hipsterklädkedja som säljer alla möjliga former av små, tighta, korta och genomskinliga kläder. Men alltså, vad är grejen med deras modellbilder egentligen? Är det bara jag som tycker att de känns, tja, rätt obehagliga? Rentav pornografiska? Och varför finns det så MÅNGA bilder av vissa plagg? Hela bildserier med olika unga flickor (vissa ser ut som 14!) som poserar i plagget, t ex en jumpsuit helt i spets? (Den här, t ex!) Jag förstår inte!

Jag inser att detta debatterats tidigare, men jag undrar, vad tycker ni som läser här ibland? Tycker ni att jag är en trist moralkärring som inte klarar av lite naket, eller tycker ni också att bilderna går över gränsen?

Rejäla kvinnor vs. brudiga brudar

Alltså, jag kan inte låta bli att få en lite bitter eftersmak i munnen när jag läser det här inlägget om "rejäla kvinnor"hos Underbara Clara. Visst uppskattar jag också "rejäla" kvinnor, varesig de är streetsmarta förortstjejer eller bondmoror, kvinnor som kan byta däck på bilen och som inte är rädda för att säga ifrån. Men alla kvinnor är inte såna, och alla kvinnor behöver inte heller vara såna.

Någonstans tycker jag att hela diskussionen bottnar i samma föreställningar som diskussionen om huruvida umgänge med killar är bättre än umgänge med tjejer för "det är mer raka rör". Att säga att man gillar rejäla kvinnor, kvinnor som hugger i, både i "manliga" och "kvinnliga" sysslor, det låter i mina öron också som ett sätt att ta avstånd från det där nedvärderat "brudiga", hysteriskt tjejiga. Tjejer som inte vill hugga ved för att de är rädda om sina naglar osv.

Jag tänker inte, som feminist, stå och säga att jag bättre gillar "rejäla" kvinnor än pimpinetta, brudiga tjejer, för guess what? No one does. Ingen gillar brudiga tjejer framför rejäla kvinnor! Brudiga brudar är i mina ögon de mest bespottade kvinnorna i vår tid, och jag vägrar ställa upp på det. Brudighet är inget att skämmas för! Det känns som att Underbara Clara, och många av kommentatorerna, i det här fallet inbillar sig att alla tjejer egentligen är sådär rejäla och härliga, och att de som inte är det bara är förtryckta av ett patriarkat som inte tillåter dem andra roller än att vara brudiga och sjåpiga. Och visst lever vi ett patriarkat som begränsar kvinnor! No doubt about it. Men jag köper inte grundtesen. En del kvinnor gillar vedhuggning, andra kvinnor gillar nagellack. En del gillar både och. Och inget av det borde vara ett problem.

Om man vänder sig emot den traditionella bilden av kvinnan som vän, vacker och lätt hysterisk, så blir det knappast bättre av att man skapar ett nytt ideal för kvinnor att våndas över att inte nå upp till; "den rejäla kvinnan".

Den så kallade "hemmafrudebatten"

Häromveckan blossade hemmafrudebatten upp igen i form av ett inlägg av Birgitta Stenberg på Aftonbladet debatt: "Jag blir ursinnig av hemmafrudebatten". Birgitta Stenberg är alltså kritisk till långkok och cupcakesbak och menar att det är ett steg tillbaka. Hon skriver:

"Plötsligt presenteras unga tjejer i teve och press som om de längtade efter att få leva likadant som sina mormödrar, sysselsatta med tidskrävande långkok och kakbak – ja, vad det än beror på, inte är det en spontan önskan som fått dem att vända sig från sin rättmätiga plats på arbetsmarknaden.
Det är något mycket värre än så. Märker inte flickorna att de hålls kvar i en omvårdande och pysslande roll i hemmet medan de förlorar möjligheten att utvecklas på andra områden?  Och inte får de heller uppleva omvärldens alla spännande kulturer. Patriarkatet försöker knuffa tillbaka kvinnorna flera steg i frigörelseprocessen."

Jag köper det om att detta förmodligen inte är någon spontan önskan, utan jag tror att det grundar sig i flera olika faktorer, t ex den höga ungdomsarbetslösheten, ekonomisk kris eller klimatångest. Det är inget nytt fenomen att vi människor i tider av kris söker oss tillbaka till något vi känner till, och det är heller inget nytt under solen att varje generation vill göra uppror mot sina föräldrars generation. För de vars föräldrars generation tillhörde de som ifrågasatte kärnfamiljen och hemmafruidealet, blir det såklart ett enkelt sätt att revoltera genom att göra precis det; gifta sig tidigt, skaffa barn och bli hemmafruar.

Men någonstans grundar sig detta i ett förakt för kvinnliga sysslor. Kvinnor bör, i jämställdhetens namn, ägna sig åt traditionellt manliga saker och göra det som män gjort i alla tider; se ner på kvinnliga sysslor. Jag håller med om att det behövs kvinnor på mansdominerade områden! Men där kan jag tyvärr inte hjälpa till. Jag hejar på alla kvinnor som vill bli börsmäklare, politiker och VD:ar, och jag ser verkligen upp till kvinnor som tar sig an traditionellt manliga sysslor med intresse och finess. Men jag är inte intresserad av meka med bilar (för att ta ett trött exempel). Och jag vägrar hålla med om att det skulle vara sämre att baka småkakor än att meka med bilar. Jag vill för fan kunna frossa i kvinnokultur och "kvinnogöra" utan att någon annan ska komma och påpeka att jag borde lyssna på Bob Dylan istället för Blümchen, borde bygga en carport istället för att sy en klänning. Fuck that.
Jag är ingen livmodersfeminist som tycker att vi (i betydelsen män och kvinnor) ska odla våra olikheter, men jag tycker fan inte att man ska behöva skämmas för att ha traditionellt kvinnliga intressen.

Och dessutom, det faktum att många kvinnor faktiskt gör karriär (tradtionellt manligt) på traditionellt kvinnliga sysslor, och dessutom bygger nätverk med andra framgångsrika kvinnor, det tycks ha gått Birgitta Stenberg helt förbi.

Heligt förbannad

Idag är jag förbannad över en till synes trivial sak, men som kan orsaka hemskt mycket obehag om de sitter illa. Jag pratar naturligtvis om underkläder. Trosor närmare bestämt.

Kvinnor har generellt ett större bäcken än män, större rumpor och bredare höfter. Ändå är de allra flesta damtrosor betydligt mindre än en normal kalsong. Mäns underkläder är nästan alltid i 100% bomull, har en bred resår som sitter uppe, täcker hela rumpan och har tillochmed små ben för att garantera komfort. Den typiska trosan är något helt annat.
För mig talar detta ett tydligt språk, nämligen att underkläder för män designas för att vara bekväma och funktionella, medan underkläder för kvinnor designas efter en presumtiv åskådare. Alla har vi väl sett Bridget Jones dagbok, där hon funderar över om hon ska ha på sig fula, men slimmande, "tanttrosor" med hög midja, eller raffiga leopardtrosor? Hon väljer de slimmande, men skäms sedan när en karl hon fått med hem ska ta av dem. Jag tror inte att den tanken är särskilt ovanlig när kvinnor köper underkläder. Man köper fina underkläder, snarare än bekväma, för som kvinna är man så van vid att alla aspekter av ens utseende eventuellt kommer att bli föremål för granskning, och då är det bäst att vara på den säkra sidan.
Men varför ska man skämmas för att vilja ha bekväma underkläder?

När string gick ur modet så kom hipstern, som ofta framhålls som någon slags seger i bekvämlighet för kvinnor. Nog för att även jag tycker att hipsters är mer bekväma är string, så är de knappast tillräckligt bekväma för att jag ska vara nöjd. De flesta är alldeles för små för att sitta bekvämt, resåren är kass och man får ofta välja mellan att visa myntinkastet eller dra upp dem så att de blir s.k "halvstring". Tyvärr gäller detta ofta även så kallade "boxer", som trots sitt kalsongklingande namn, inte är i närheten så bekväma som riktiga kalsonger. Och sen finns det alla dessa trosor med söm i grenen, ibland hela vägen runt! Why, oh, why? Varför är det så himla mycket begärt att det ska finnas rejäla trosor, gärna fina, som täcker hela rumpan, utan sömmar som skaver och resår som inte sitter uppe? Jag blir rent ut sagt förbannad.

Jag har slutat köpa trosor på alla de stora kedjorna, för jag har hittills inte hittat några som jag gillat. Just nu består min trosgarderob har ett antal svarta par som liknar de vita här nedan, samt kanske 7 par kalsonger. Och det är också efter att jag börjat använda kalsonger själv som jag insett hur djupt orättvist det är att mäns underkläder är så sjuuuhukt bekväma, medan det är stört omöjligt att hitta ett par rejäla damtrosor som inte är så tråkiga som dessa:

Och visst, jag äger ett antal av den här typen. Just dessa är från Haléns. Det är en helt ok modell, men de finns oftast i maximalt tre färger. Svart, vit eller hudfärgad. De är bekväma, men inte särskilt snygga. Varför ska det vara så svårt att få både och? Jag skulle hellre vilja se något liknande dessa här (även de från Haléns) nedan, men med lite mera tyg och lite högre midja:

 

Så snälla, pretty please, alla underklädestillverkare, jag vill bara ha rejäla trosor med något jävla litet blommönster på. Är det för mycket begärt? Tvinga mig inte att skicka en bild på mig iförd mina kalsonger med Stinky på!

Stinky

Om kroppsbehåring

Och så var det det här med kroppsbehåring igen. Nog för att jag redan innan visste att det kan vara provokativt att inte raka sig, t ex blev jag utstirrad i mataffären i somras när jag hade klänning och bara, orakade ben. Men att det skulle bli en så total skitstorm mot ett event på Facebook (Ta håret tillbaka!), att en del tillochmed skriver till folk som lagt upp bilder att de inte förtjänar att leva, det hade jag faktiskt inte kunnat förutspå.

Det är så många saker med det här som är sjukt att jag knappt vet vart jag ska börja. Men jag tror jag börjar med det faktum att många som är negativa till att kvinnor väljer att inte raka bort sin kroppsbehåring menar att det är en helt oviktig fråga och att feminismen borde kämpa för viktigare saker. Men om det nu är så himla oviktigt, varför tar man sig då tid att gå med i FB-eventet och kommentera varenda jävla bild med "du är så jävla ful" eller "åh, fy fan vad du är äcklig"? Och inte nog med det, man fortsätter sedan att försvara sin ståndpunkt med helt idiotiska argument som "om man är så dum att man lägger upp en sån här bild på facebook så förtjänar man att bli mobbad". Det här är alldeles uppenbart inte en oviktig fråga, varesig för oss håriga feminister, eller för de som hatar oss.

För feminismen är det i mina ögon en oerhört viktig fråga, och jag tycker att den här debatten ytterligare har förstärkt betydelsen av den, för den visar vilket oerhört starkt tryck det ligger på kvinnor idag att inrätta sig i ledet och sträva mot skönhetsnormen. Och den visar med all önskvärd tydlighet att de som menar att det här trycket inte finns är helt ute och cyklar. Men det handlar inte bara om kroppsbehåring, i förlängningen handlar det här om alla de drastiska åtgärder som kvinnor tar till för att passa in i normen, och i ytterligare förlängning handlar det om alla kvinnor vars beteende går överstyr och slutar i ätstörningar och självskadebeteende.

Vidare tycker jag det är skrämmande hur många som har inställningen att det är fritt fram att mer eller mindre trakassera kvinnor som inte rakar sig/lägger upp en bild på sin håriga armhåla, att de får "skylla sig själva" för att de är så äckliga och dumma. Det gör nästan att jag undrar varför inte mobbning är vanligare än det redan är.

Även om jag inte tycker att någon människa har rätt att diktera någon annans utseende, så kan jag ändå acceptera att folk gillar olika saker. Jag kan acceptera åsikten "jag vill att min tjej/kille rakar sig" eller ännu hellre "vi har en överenskommelse i vårt förhållande där vi rakar oss för varandra". Gott så. Men jag kan inte varken acceptera eller förstå att man känner behov av att diktera för ALLA kvinnor hur de ska se ut, och att man gå fullständigt bananer i kommentarsfältet på ett facebook-event för att inte alla kvinnor på hela jorden väljer att raka bort sin kroppsbehåring. Det är enbart sinnessjukt.

Det är också otroligt spännande att vissa människor inte ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig att det finns kvinnor som helt enkelt inte bryr sig om sin kroppsbehåring. Som har ett helt neutralt förhållande till den. Och att det dessutom finns både män och andra kvinnor som inte bryr sig om huruvida hon har hår under armarna eller ej. Jag har t ex välsignats med en man som inte kunde bry sig mindre. En tjej frågar en bekant till mig som lagt upp en bild:

"Men då undrar jag va det som hänt en människa så att man blir så deprimerad att det inte längre går att raka sig under armarna?".

Så, om man är djupt deprimerad och typ inte går utanför dörren på morgonen utan spenderar dagarna i sängen med en chipspåse, då är det nästan ok att låta bli att raka sig. Men inte annars!

Något som också fascinerar mig i största allmänhet är det här med smuts och äckel. Äckel inför något handlar inte främst om vad det är, utan om var det befinner sig. Hår på huvudet ska man ha mycket av, men så fort hår befinner sig någon annanstans (i maten, i en kvinnas armhåla), så är det fruktansvärt äckligt enligt vissa. I ett samhälle där renlighet och hygien är allt så är det ett oerhört effektivt sätt att stigmatisera något genom att kalla det ohygieniskt eller äckligt. Det görs med hår, men också med fett.


Alltså, det här gör mig så matt, ledsen och bedrövad. Men någonstans är jag ändå glad att det kommit upp till ytan igen, för det här ger mig så mycket vatten på min kvarn att jag knappt vet vart jag ska göra av det. Det har också övertygat mig om att odla mitt kroppshår som aldrig förr, även om den massiva mängden bilder av hårlösa kvinnokroppar förmodligen alltid kommer dominera över mängden bilder av håriga kvinnokroppar, så kanske det ändå kan omvända någon. Till slut kanske folk inte längre orkar käfta emot, och då är iallafall en liten seger vunnen.

Gråt inte, kämpa!

8:e mars OOTD

Inget feministiskt med den här outfiten, men likväl en outfit. En helt vanlig, ganska tråkig sådan. Men ändå. Klänningen är från Haléns och finns fortfarande i webbshoppen trots att jag köpte min förra våren. Jag har använt den flitigt och jag gillar den. Bältet är gammalt från H&M och scarfen i håret är från Indiska och finns att köpa nu. Den är blommig och väldigt söt!

Och idag är det alltså internationella kvinnodagen. Min, och förmodligen många andras, Facebook-feed fylls av "Grattis alla kvinnor!", trots att Internationella Kvinnodagen inte är någon Mors dag eller något annat reklamjippo, utan (borde) vara en dag på året då vi uppmärksammar kvinnors situation runt om i världen. Jag delar med mig av den här serien, av den fantastiska Lina Neidestam:

Apropå 8:e mars. Nu vet jag inget om hur demonstrationen kommer se ut idag, det kan hända att det finns fettaktivister representerade, men skulle det inte behövas ett stort gäng tjocka kvinnor med en stor jävla fet banderoll med något fettaktivistiskt budskap på? Det kan jag tänka mig att dra ihop till nästa år..