Att rangordna kroppar (triggervarning)

Jag läser det här inlägget (om bilden ovan) hos fina Solig och börjar fundera. Och nu kanske ni tänker att jag är himla förtjust i att göra kopplingar till hur det är att vara tjock vad gäller ungefär allt. Från att komma ut som homosexuell, till att vara ofrivilligt barnlös. Ni kanske tänker "kan att vara tjock verkligen ha så många beröringspunkter med andra saker?". Här måste man inte hålla med mig, men jag hävdar att det har det.

Solveig på Solig skriver att hon är lite trött på den här sortens bilder. Och det är faktiskt jag med. Även om jag förstår den goda (nåja) intentionen med att flytta fokus från kroppens utseende till dess funktion, så faller det oftast ändå ganska platt. För vad gör man om man har en kropp som inte passar in i ramen för en idealkropp, men som inte heller lyckas prestera allt det där som man vill att den ska? Den kanske har svårt att bli gravid, den kanske är sjuk, har ont eller på annat sätt inte fungerar så himla bra jämt. Vad gör man då?

När jag pratar om health at every size och fat acceptance men folk så får jag ofta reaktionen "ja, så länge man är frisk och hälosam så är det väl ok!". Men om man inte är det då? Om man är tjock och sjuk? Kanske rentav sjuk pga. sin tjockhet? Är man inte ok då? Är man då mindre värd? Folk vill gärna också rangordna tjocka kroppar; vilka är bara för tjocka? Många gånger får jag höra att jag är en annan sorts tjockis, för att jag kan leva ett normalt liv, och att det är skillnad på mig och typ Gilbert Grapes mamma. Men är det verkligen det? Har inte en person som väger 400 kilo samma existensberättigande som jag? Jag menar att hen måste ha det. Om vi nu ska slå oss för bröstet och säga att alla människor är lika värda, då måste det även inkludera kroppar som inte kan fungera så kallat "normalt". Allt annat är hyckleri.

Att rangordna kroppar utifrån funktion är precis lika illa som rangordna dem efter utseende. Varför kan inte kroppen bara få vara bra som den är? Befriad från krav på utseende, men också befriad från krav på prestation.

Kloka ord och lästips

Jag hatar egentligen när bloggare mer om ursäkt för utebliven aktivitet, men jag känner ändå att jag vill säga något när jag postar för första gången på länge. Vad som hänt och så vidare. Sommaren hände, kan man säga. Jag har jobbat mycket. Har roterat mellan några olika klänningssjok hela sommaren, haft utväxt och varit allmänt o-modebloggig. Är däremot sinnessjukt pepp på hösten, men tills dess jag återkommer tycker jag ni ska läsa vad HEJ BLEKK skriver om "Svält som könsnorm", apropå citatet ovan. Det är så himla klokt och bra, men jag vill utfärda en triggervarning eftersom det handlar om ätstörningar och bantning.

Tills vi hörs igen, kom ihåg:
Riots not diets!

Att göra en stor grej

Under våren har jag läst en kurs på lärarprogrammet som handlat om genus och normkritik och sådär, och det är ett seminarium som etsat sig fast i mitt minne. Eller kanske snarare en formulering; "man behöver inte göra så stor grej av det".

Lite bakgrund först: Samtalet rörde sig kring att komma ut som lärare och hur man kan göra det på ett bra sätt. Flera personer betonar vikten av att "inte göra en så stor grej av det", att behandla det så normalt som möjligt, vilket jag iochförsig kan förstå. Ni vet, varför ska man ens behöva komma ut? Det grundar ju sig i en dum norm som tar för givet att alla är hetero. Det suger naturligtvis, men likväl så lever vi i ett samhälle där man kanske behöver komma ut. Hade vi inte levt i ett heteronormativt samhälle så hade ju inte diskussionen funnits, men nu gör vi det, så då fyller komma-ut-processen väl kanske ändå en funktion.

Men hela det här med att "inte göra en så stor grej av det" tycker jag luktar riktigt unket. Hur ofta hör man inte folk fråga sig (obs! slumpmässigt vald exempel! Hade lika gärna kunnat handla om PoC's* eller feminister) "Varför måste de vara så mycket, de där bögarna? Stå och dansa halvnakna i Pride-paraden? Kan de inte bara vara som vanligt folk?". Jag HATAR den attityden. HATAR.

För mig handlar det i grunden om en sak; att dubbelbestraffa den som tar plats på sina egna villkor. Jag tar mig själv och min tjockhet som exempel, som sig bör eftersom både min person och min tjockhet är rätt centrala för den här bloggen; jag är ju alltså tjock och har varit sen barnsben. När jag var yngre så gjordes det ständigt en stor grej av min vikt. Det var möten hos skolsköterskan och med skolläkaren, remisser till Sahlgrenska, besök hos dietister och ett ständigt jävla ojande över hur det skulle gå, vad jag skulle äta och vad jag skulle ha på mig. Min vikt ältandes varje dag. Jag blev retad och kastad stenar på i mellanstadiet på grund av min vikt. I min badmintonklubb fanns det några killar som brukade ropa "tjockis!" till mig på träningarna. Folk har sagt till min sambo "hur kan du vara ihop med en sån fläskis?". Min vikt har alltid problematiserats, alltid fokuserats på, aldrig bara låtits vara.

Men nu, när jag själv pratar om min vikt, när jag visar upp min kropp utan att skämmas. När jag själv jämt och ständigt tänker på tjockhet, men på ett positivt sätt! På MITT sätt. Som en möjlighet till gemenskap, identifikation, kamp, feminism, ja massa bra saker! DÅ tycker folk att "gör en så stor grej av det". När jag själv, på mina egna villkor, tar kontrollen över mitt stigma och omvandlar det, då blir folk så in i helvete jävla obekväma. Jag brukar ju till exempel ta för vana att "outa" mig själv som tjock redan tidigt i en relation. Så att folk vet vart jag står; att jag vet att jag är fet, att jag tycker jag är asbra, och att jag har en avslappnad relation till min kropp. Men gud, vad folk blir obekväma! "Nej, du är inte tjock, du är ju jättefin". En klassiker. När jag hatade mig själv så var det inget som gjorde folk obekväma, och det ser man ju exempel på varje dag. Att någon inte äter lunch i skolan eller uteslutande pratar om bantning, det verkar inte göra folk särskilt obekväma.

Dubbelbestraffningen består i att andra tar sig rätten att problematisera, min sexuella läggning eller min kroppsvikt, att fokusera på den. Göra en jävligt stor grej av den. Man straffas i den änden för att man själv inte gör en lika stor grej av sin övervikt som ett problem. Medan i andra änden straffas man för att man gör en stor grej av sin övervikt på fel sätt. Det enda sättet att vara rätt, det är att vara en bantande tjockis. Gärna en före detta tjockis.

Min poäng är denna; låt oss, fetton, queers, bögar, transor, flator, alla som på något sätt bryter normen, göra precis så stor grej vi vill av vårt normbrytande. Vill en blivande lärare komma ut som bög för sina elever genom att först ställa sig på katedern och sjunga "There's no business like showbusiness" iklädd en rosa kostym och en fjäderboa; fucking let him. Om jag vill göra en stor grej av min övervikt inför mina framtida elever, låt mig. Berätta inte för mig hur jag ska hantera mitt stigma, för det gör jag redan alldeles utmärkt själv.

*PoC = Person/people of color