Hur det går till när man köper sig en klänning och om vikten av att bli representerad

 Den här klänningen dök upp på Asos för några veckor sen, och det var något med den jag gillade första gången jag såg den. Men så blev jag osäker. Var det inte ett lite tantigt mönster? Hur lätt är den modellen att bära upp egentligen? Och kanske framförallt; hur skulle den se ut på mig, som är ett antal storlekar större än den modellen?

Men så såg jag den här bilden av den alltid lika chica och stilsäkra Gabifresh och var tvungen att hejda mig för att inte klicka hem klänningen i samma sekund som jag såg bilden. Förklaringen är för mig så himla enkel: när jag får se ett plagg på en person som någorlunda representerar min kropp, då är det mycket enklare för mig att våga köpa plagget, eftersom jag då kan föreställa mig hur det skulle se ut på mig.

Inget ont om Asos modeller, men jag förstår inte varför alla måste ha den minsta storleken som överhuvudtaget finns att köpa på Curve? Som dessutom ofta sitter illa på modellerna för de är i själva verket ÄNNU mindre än minsta storleken. Såklart att det finns plats även för de som befinner sig på nedre delen av skalan, men måste verkligen modellerna alltid ha den minsta storleken? Varför kan det inte finnas modeller i flera storlekar?

Jag tror att både H&M och Asos tar för givet att en smal kropp säljer mer än en tjock kropp, men för egen del brukar det bara resultera i besvikelse. Plagg som sitter bra på en 42, sitter inte nödvändigtvis bra på mig som har 52. Gruppen Fatshion outfit på Facebook är också ett praktexempel på motsatsen. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag velat köpa något enbart utifrån att ha sett det på en person som liknar mig kroppsmässigt. Det kan vara plagg som jag knappt ens uppmärksammat innan, men när jag får se det på någon i min egen storlek så känner jag "åh gud, jag måste ha den!". Jag vet att många med mig känner samma sak. Min undran är; är det bara vi på Fatshion outfit som tänker såhär? Eller är detta i själva verket en förbisedd möjlighet att bättre kränga kläder till tjockisar? Jag vill tro det senare.

 

Och ja, det blev ett köp även för mig som ni ser. Jag gillar den tokmycket. Perfekt retrosnygg, skön modell, lagom lång, viskos, lite kulturtantig. Helt perfekt för hösten. Jag gick ner i storlek, från min vanliga 24 till 22, eftersom jag är väldigt rak i kroppen (precis som klänningen). Är man bredare över höften bör man kanske ta sin vanliga storlek.

Att göra en stor grej

Under våren har jag läst en kurs på lärarprogrammet som handlat om genus och normkritik och sådär, och det är ett seminarium som etsat sig fast i mitt minne. Eller kanske snarare en formulering; "man behöver inte göra så stor grej av det".

Lite bakgrund först: Samtalet rörde sig kring att komma ut som lärare och hur man kan göra det på ett bra sätt. Flera personer betonar vikten av att "inte göra en så stor grej av det", att behandla det så normalt som möjligt, vilket jag iochförsig kan förstå. Ni vet, varför ska man ens behöva komma ut? Det grundar ju sig i en dum norm som tar för givet att alla är hetero. Det suger naturligtvis, men likväl så lever vi i ett samhälle där man kanske behöver komma ut. Hade vi inte levt i ett heteronormativt samhälle så hade ju inte diskussionen funnits, men nu gör vi det, så då fyller komma-ut-processen väl kanske ändå en funktion.

Men hela det här med att "inte göra en så stor grej av det" tycker jag luktar riktigt unket. Hur ofta hör man inte folk fråga sig (obs! slumpmässigt vald exempel! Hade lika gärna kunnat handla om PoC's* eller feminister) "Varför måste de vara så mycket, de där bögarna? Stå och dansa halvnakna i Pride-paraden? Kan de inte bara vara som vanligt folk?". Jag HATAR den attityden. HATAR.

För mig handlar det i grunden om en sak; att dubbelbestraffa den som tar plats på sina egna villkor. Jag tar mig själv och min tjockhet som exempel, som sig bör eftersom både min person och min tjockhet är rätt centrala för den här bloggen; jag är ju alltså tjock och har varit sen barnsben. När jag var yngre så gjordes det ständigt en stor grej av min vikt. Det var möten hos skolsköterskan och med skolläkaren, remisser till Sahlgrenska, besök hos dietister och ett ständigt jävla ojande över hur det skulle gå, vad jag skulle äta och vad jag skulle ha på mig. Min vikt ältandes varje dag. Jag blev retad och kastad stenar på i mellanstadiet på grund av min vikt. I min badmintonklubb fanns det några killar som brukade ropa "tjockis!" till mig på träningarna. Folk har sagt till min sambo "hur kan du vara ihop med en sån fläskis?". Min vikt har alltid problematiserats, alltid fokuserats på, aldrig bara låtits vara.

Men nu, när jag själv pratar om min vikt, när jag visar upp min kropp utan att skämmas. När jag själv jämt och ständigt tänker på tjockhet, men på ett positivt sätt! På MITT sätt. Som en möjlighet till gemenskap, identifikation, kamp, feminism, ja massa bra saker! DÅ tycker folk att "gör en så stor grej av det". När jag själv, på mina egna villkor, tar kontrollen över mitt stigma och omvandlar det, då blir folk så in i helvete jävla obekväma. Jag brukar ju till exempel ta för vana att "outa" mig själv som tjock redan tidigt i en relation. Så att folk vet vart jag står; att jag vet att jag är fet, att jag tycker jag är asbra, och att jag har en avslappnad relation till min kropp. Men gud, vad folk blir obekväma! "Nej, du är inte tjock, du är ju jättefin". En klassiker. När jag hatade mig själv så var det inget som gjorde folk obekväma, och det ser man ju exempel på varje dag. Att någon inte äter lunch i skolan eller uteslutande pratar om bantning, det verkar inte göra folk särskilt obekväma.

Dubbelbestraffningen består i att andra tar sig rätten att problematisera, min sexuella läggning eller min kroppsvikt, att fokusera på den. Göra en jävligt stor grej av den. Man straffas i den änden för att man själv inte gör en lika stor grej av sin övervikt som ett problem. Medan i andra änden straffas man för att man gör en stor grej av sin övervikt på fel sätt. Det enda sättet att vara rätt, det är att vara en bantande tjockis. Gärna en före detta tjockis.

Min poäng är denna; låt oss, fetton, queers, bögar, transor, flator, alla som på något sätt bryter normen, göra precis så stor grej vi vill av vårt normbrytande. Vill en blivande lärare komma ut som bög för sina elever genom att först ställa sig på katedern och sjunga "There's no business like showbusiness" iklädd en rosa kostym och en fjäderboa; fucking let him. Om jag vill göra en stor grej av min övervikt inför mina framtida elever, låt mig. Berätta inte för mig hur jag ska hantera mitt stigma, för det gör jag redan alldeles utmärkt själv.

*PoC = Person/people of color

Fuck flattering

Det här med "smickrande" kläder (flattering = smickrande), kan inte det uttrycket bara dö ut snart? Jag är så utled på att höra och läsa om hur vi (kvinnor!) ska klä oss för att "smickra" våra kroppar. Det är ju bara en sexistisk jävla skit-norm som går ut på att kvinnor ska framhäva vissa av patriarkatet sexualiserade kroppsdelar, och dölja andra delar av kroppen, andra kurvor, som inte ses som lika tilldragande. Jag har länge själv dragits med de här tankarna, att jag ska klä mig "passande" för min kroppstyp, att jag ska dölja magen och framhäva brösten. Jag dras fortfarande med dem såklart, men jag känner ändå att jag börjar röra mig ifrån dem. Jag har t ex börjat tycka väldigt mycket om oversize, ju mer desto bättre! Jag har börjat använda halsband (förut tyckte jag att jag hade så kort hals och därför inte kunde ha halsband, i synnerhet inte korta sådana). Jag har sportat body-con några gånger. Jag hade tillochmed blusen instoppad i en pennkjol häromveckan! Det går framåt! Så jävla mycket har hänt bara sen jag startade den här bloggen.

Jag känner att jag vill experimentera mer med mina kläder, försöka röra mig ifrån tankarna om att jag måste vara söt, klassiskt vacker, modest. Passa in. Äntligen känner jag att jag fattar var fuck flattering betyder! Äntligen känner jag att det kanske även gäller mig, och inte bara andra coola, modig(are) tjockisar. Jag är så jävla glad, och jag känner mig fri.

Vi firar med en mag-bild tycker jag! Magtröja är väl urtypen av ett sånt plagg som många betraktar som helt off limits för tjockisar. Men alltså, why the hell not? Namnet antyder ju inte att det bara är vissa magar som får synas i dem. Och ärligt talat, vad är det som är så anstötligt med den här magen, jämfört med andra? Ja, den är veckig och har samma färg som en bulldeg, men so what?

Här sportar jag mina nya storblommiga byxor från Kappahl (från XLNT!), stora guldiga örhängen från H&M och fransig magtröja, även den från H&M.

Think big!

Så, i lördags hade vi vårt lilla sälj-event där jag och fem andra, bland annat Thina, sålde ut våra gamla garderobsvärmare. Vi var lite oroliga att typ ingen skulle komma, men det kom asmycket folk. Många fler än jag hade förväntat mig! Jag sålde nästan alla mina grejer + köpte en massa grejer av de andra, men gick ändå med vinst, så jag är himla nöjd. Fantastiskt trevligt var det också, tack alla ni som kom! Efteråt åt vi mat och drack vin och jag kom hem med taxi klockan kvart över tre. Tyvärr skrävlade jag igår om hur jag aldrig blir bakfull, men tiden har visst hunnit ifatt mig och imorse mådde jag sådär, om vi säger så. Måste sluta säga så.. Hursomhelst; det var iallafall sjukt lyckat!

Min stång!

Om kroppsliga "tillgångar"

I början av min fat acceptance-karriär levde jag mycket efter devisen att man skulle visa sina "tillgångar", t ex bröst, och dölja sina så kallat mindre fördelaktiga kroppsdelar, såsom stor mjuk mage.

Vid den tiden så betraktade jag mina bröst som min enda tillgång, för det var den enda kroppsdelen som män brukade uppmärksamma på mig. Jag har blivit utstirrad, antastad och ropad efter sen jag var 14 år, och i min sjuka tonårshjärna så blev det en sorts bekräftelse på att jag dög. Jag bar därför nästan enbart urringade kläder. Vilket det naturligtvis absolut inte är något fel på, jag använder mycket urringat nu också, men låt mig förklara varför jag tycker ordet tillgångar är dumt och onödigt. För missförstå mig rätt nu, tits are awesome. Jag gillar mina bröst, de är proportionerligt stora till min övrigt stora kropp, de är snygga, ja, de är bra helt enkelt. Men jag vägrar se mina bröst som det enda som är bra med min kropp, för då ger jag också tolkningsföreträde till ett ideal som säger att det enda på en kvinnokropp som kan (och bör) vara av modell större är bröst, och i viss mån rumpa.

Ordet "tillgång" ger mig också ungefär samma associationer som ordet "resurs", som en vara som jag kan handla med, tillskansa mig saker med hjälp av, men jag vägrar se min kropp som en handelsvara på en sexistisk marknad när män bestämmer vad som är önskvärt eller vackert! Min kropp kan inte huggas upp i delar som sedan rangordnas efter sexistiska ideal, min kropp är en hel kropp. MIN kropp. En kropp som finns främst för att transportera mig, ge mig njutning och glädje. Kroppen är min målarduk, mitt transportmedel, mitt jag. Den är inte en kontinent som kan skövlas på sina tillgångar, och den finns inte till för andras godkännande.

EDIT: jag skriver ju att jag gillar mina bröst och att de är proportionerliga till min i övrigt stora kropp. Men vet ni, såhär i efterhand, vadå proportionerligt? Vem bestämmer det? Är proportionerligt lika med snyggt eller bra? Nej, inte nödvändigtvis. Jag älskar t ex kroppar med breda höfter och små bröst, det tycker jag är jättevackert. Nu svamlar jag, men kontentan är; FUCK alla jävla idéer om hur en bra, korrekt eller vacker kropp är. ALLA kroppar är bra och fina.

Att bryta normen

Det är inte ofta jag ligger sömnlös om nätterna, men när jag gör det så brukar jag nästan alltid börja grubbla. Vilket inte precis gör det lättare att sova. Inatt funderar jag på det här med att bryta normen respektive inordna sig i den. Jag tänker på hur det är att vara tjock, men också att vara kvinna. Hur  det kommer sig att jag trots allt valt att bryta många normer vad gäller både kropp och kvinnlighet; jag rakar mig inte, jag är fet, jag är fet och jag bryr mig inte om att försöka sluta vara det. Och så vidare. För visst kan det vara jobbigt att bryta normer, man kan få mycket skit från alla möjliga håll. Men när jag tänker på det så har det ändå, för min del, varit mycket lättare än att hela tiden försöka förhålla och anpassa mig till den nyckfulla normen. För grejen med att inte tillhöra normen men samtidigt desperat försöka behaga den är att den närsomhelst kan vända sig emot dig. Du kan vara en sjukt duktig tjockis, som aldrig tar en bulle på eftermiddagsfikat eller bär bredrandigt. Det spelar ingen roll, för du är ändå tjock. Det är samma sak som att vara kvinna; hur mycket du än försöker vara "one of the boys", genom att dra sexistiska skämt eller lyssna på Stora Manliga Genier som Bob Dylan så kommer du likförbannat alltid att vara tjej. Och närsomhelst kan det vändas emot dig. Närsomhelst kan sexismen eller fettföraktet vändas mot dig.

Därför har jag istället försökt bryta mig fri från normen och försökt skapa mig en egen norm, ett eget ideal, tillsammans med andra. I olika fatshiongrupper på nätet gör vi just det; vi spottar normen i ansiktet och väljer istället att skapa en egen norm. Precis som jag vägrar ställa upp på att endast män kan vara Stora Konstnärer så vägrar jag ställa upp på att endast den som är smal kan vara vacker. Istället skapar vi ett eget universum, jag och hundratals andra tjocka tjejer, där kroppsformen "säl" inte är något negativt, där kurvor inte bara betyder bröst och rumpa, och där vi delar med oss av alltifrån vår ångest till våra dubbelhakor och ryggvalkar. För hur jag än gör så kan jag aldrig passa in i normen, så varför ska jag ens försöka? So what om folk tycker jag är asful i min bodyconklänning? So what om någon tycker jag är dum i huvudet som ägnar mig åt såna patetiska kvinnosysslor som bakning och sömnad? Det rör mig inte ryggen, för jag har ett nätverk, olika nätverk faktiskt, ett där handarbete inte är något fult och inget slöseri med kvinnokraft och definitivt ingen motsats till en radikal feministisk kamp, ett annat där min tjocka mage möts av jubel och hejarop. Nu retar vi skiten ur fettfobikerna och kvinnohatarna och bara geggar in oss totalt!

Jag har ingen lust längre att säga "titta, jag är precis som ni!". Jag vill hellre vara precis den jag är, hur fel, annorlunda eller konstig jag än må vara, och bli accepterad för det. Kan jag inte få det, då vill jag heller ingenting ha. Jag nöjer mig inte med lillfingret, jag vill att någon ger mig hela handen. Annars får det vara.

Tack!

Jag måste bara ta tillfället i akt och tacka för alla fina ord jag fick på mitt inlägg om min väg in i fatshionrörelsen. Ni ska veta att jag är så innerligen glad för varenda läsare jag har, och att jag blir helt löjligt glad när jag får kommentarer. Det var dessutom en lite jobbig post att skriva, men samtidigt så himla intressant att gräva i sitt inre och hitta sånt man nästan förträngt. Därför blir det så extra fint när man får kommentarer med hejarop och folk som känner igen sig!

Det är som om att den där världen öppnar sig på nytt varje gång; jag är inte ensam! Det finns fler som haft snarlika erfarenheter, och vi är många. Det är provocerande och trösterikt på samma gång. Som Charlotte skriver: "Våra liknande erfarenheter visar ju också på hur systematiskt det är - Självhatet hos tjocka, hur "den goda tjockisen" verkligen är en realitet. Skit att det är så - Bra att vi upptäckt det".

Jag säger som jag sagt förr; gråt inte, kämpa!

Hur jag upptäckte fatshion och blev en lyckligare människa

Häromdagen funderade jag över hur jag egentligen kom i kontakt med det som har kommit att kallas för fatshionrörelsen. Det som idag är en så stor och viktig del av mitt liv, men som en gång var allt annat än självklar. Av någon konstig anledning så dök det, just då, upp en massa minnen som jag inte visste att jag hade. Så här kommer det; hur jag upptäckte fatshion och blev en lyckligare människa! Varning för mycket text och lite bilder. Jag var ingen linslus när jag var yngre, kan man säga.

16 år

Det hela började när jag gick i gymnasiet. Jag läste hantverksprogrammet och jag ställdes för första gången öga mot öga med min kroppsstorlek på ett väldigt konkret sätt; genom att jag behövde mäta min kropp för att kunna sy kläder till den. Möjligheten fanns att sy i en annan storlek, men någonstans ville jag ändå sy till mig själv. Så jag bet i det sura äpplet, och den eftersmaken tog mig lång tid att komma över. Jag hade aldrig behövt konfronteras med min kropp på ett så konkret sätt. Jag hade gjort mitt bästa för att gömma den, ignorera den, inte tala om den, absolut inte säga till någon att den var tjock för då skulle ju folk få veta! Jag skämdes, helt enkelt. Min kropp var ett tabu, något skilt från mig själv som jag helst inte ville kännas vid.

En stor anledning till att jag sökte till hantverksprogrammet var för att jag ville lära mig sy mina egna kläder, men på den tiden hade det ALDRIG fallit mig in att klaga över affärernas utbud. Det hade aldrig föresvävat mig att jag hade rätten att göra det.

Därför blev mitt första möte med fatshionvärlden och plus-size-bloggarna en väldigt kluven historia. Det var med skräckblandad förtjusning som jag läste vissa bloggar. Kan man göra sådär? FÅR man se ut så? För i min lilla, lilla tonårsvärld så fanns bara jag. Jag var den enda feta tonårstjejen på jorden. ALLA andra var smala. Att för första gången se andra tjejer i min storlek, som också gillade mode, det var mer än jag kunde förstå. Och det väckte frågan; är jag en av dem? Jag visste ju att jag var tjock, men jag hade ägnat hela livet åt att förneka det, dölja det, passa in.

Det var lite som när jag insåg värdet av systerskap. Ni vet hur man fostras in i att racka ner på andra tjejer, i synnerhet brudiga sådana? Det är precis samma sak med tjocka. Man fostras, smal som tjock, till att tycka att trycka ner tjocka. Feta är äckliga, onormala. Är man fet får man absolut inte solidarisera sig med andra feta! Och det är samma sak som tjej; att solidarisera sig med andra tjejer, säga att man inte behöver killar, DET är så in i helvete provocerande. Därav min kluvenhet inför detta fenomen. Skulle jag kunna vara en sån tjej, en sån som kallade sig själv tjock utan att skämmas, som stod på barrikaderna? Eller ville jag hellre fortsätta förneka min vikt, förneka min underlägsna position som samhället gett mig, och snällt finna mig i att bli diskriminerad, hånad och marginaliserad? Fortsätta säga "nej tack, jag försöker tänka på vikten", som en duktig tjockis? Allt för att få vara med.

I början lutade det nog åt det senare. Men jag kunde inte hålla mig borta från bloggarna. De lockade mig. Någonstans undrade jag nog; hur KUNDE de? Hur VÅGADE de?

Jag fick tips om forumet Kurvigheter och gick med där. Tyvärr hade forumets verkliga glansdagar varit något år tidigare, men det var fortfarande aktivt, och en hel värld öppnades för mig. Herregud, jag var inte ensam! Det fanns andra! Jättemånga! Jag var överväldigad. Jag hade ingen aning. Jag började lusläsa varenda forumtråd, startade en egen outfit-tråd där jag fick så mycket pepp att jag växte flera centimeter. Jag började, för första gången, se på tjocka på ett annat sätt. Istället för att se tjockisar i snygga kläder, så såg jag vackra människor. Människor som inte var snygga trots sin vikt, utan bara snygga helt enkelt. Mina perspektiv förändrades. Jag började trean i gymnasiet och jag bestämde mig för något oerhört radikalt i mina ögon; jag skulle designa och sy en plus-kollektion som projektarbete. Kollektionen var inget mästerverk precis, den bestod i princip av kläder-jag-gillar-och-vill-ha, snarare än att ha en tydlig röd tråd. Men för första gången vågade jag ifrågasätta butikernas utbud; varför fanns inte det jag ville ha att köpa?

Våren 2008, samma vår som jag tog studenten, så träffade jag min nuvarande sambo. Jag hade haft förhållanden innan, men det här var annorlunda. För första gången insåg jag att min kropp var möjlig att tycka om. Först när jag hade insett det själv, insåg jag att även andra kunde tycka om den. Mitt självförtroende ökade enormt.

18 år

19 år

Och sen dess har det rullat på. Jag slutade en gång för alla att prenumerera på Elle och Damernas värld. Jag blev feminist. Jag började kalla mig tjock. Jag insåg att vikt inte är det allvarligaste i livet. Jag började läsa fler och fler plus-bloggar, den skräckblandade förtjusningen hade ersatts av enbart förtjusning. Jag började handla kläder från utlandet, det blev roligare och roligare att shoppa. Jag försonades med min kropp. Började tillochmed tycka om den. Jag slutade undvika kameror.

Det har varit en lång resa. Jag har gått upp säkert 20 kg på vägen, jag har ingen aning för jag vägde mig inte mellan 12 och 18 års ålder, men idag tycker jag bättre om min kropp än jag någonsin gjort förr. Jag är en del av ett stort nätverk av tjocka tjejer som är trötta på stigmat, trötta på fula omoderna kläder. Idag är jag en jävligt arg och högljudd tjockis. Glåporden har blivit färre och färre ju mer självsäker jag blivit. Jag brukar "outa" mig själv som tjockis redan tidigt i mina relationer med människor, så att de ska veta vart jag står. Att jag inte talar om mig själv som tjock för att få medlidande kommentarer som "Du är inte tjock, du är ju jättefin!". Ja, jag är fin. Jävligt fin faktiskt. Men jag ÄR tjock, fet rentav. Jag väger tresiffrigt. Och det är faktiskt helt ok. Idag är jag vän med min kropp, även om jag såklart också har dåliga dagar då jag bara vill gömma mig under täcket. Idag ser jag inte längre min kropp som separerat från mitt jag, ett objekt separerat från mig själv som jag ska trimma, fixa, och förbättra. Min kropp är jag. Min kropp är min. Och den duger precis som den är.