Den så kallade "hemmafrudebatten"

Häromveckan blossade hemmafrudebatten upp igen i form av ett inlägg av Birgitta Stenberg på Aftonbladet debatt: "Jag blir ursinnig av hemmafrudebatten". Birgitta Stenberg är alltså kritisk till långkok och cupcakesbak och menar att det är ett steg tillbaka. Hon skriver:

"Plötsligt presenteras unga tjejer i teve och press som om de längtade efter att få leva likadant som sina mormödrar, sysselsatta med tidskrävande långkok och kakbak – ja, vad det än beror på, inte är det en spontan önskan som fått dem att vända sig från sin rättmätiga plats på arbetsmarknaden.
Det är något mycket värre än så. Märker inte flickorna att de hålls kvar i en omvårdande och pysslande roll i hemmet medan de förlorar möjligheten att utvecklas på andra områden?  Och inte får de heller uppleva omvärldens alla spännande kulturer. Patriarkatet försöker knuffa tillbaka kvinnorna flera steg i frigörelseprocessen."

Jag köper det om att detta förmodligen inte är någon spontan önskan, utan jag tror att det grundar sig i flera olika faktorer, t ex den höga ungdomsarbetslösheten, ekonomisk kris eller klimatångest. Det är inget nytt fenomen att vi människor i tider av kris söker oss tillbaka till något vi känner till, och det är heller inget nytt under solen att varje generation vill göra uppror mot sina föräldrars generation. För de vars föräldrars generation tillhörde de som ifrågasatte kärnfamiljen och hemmafruidealet, blir det såklart ett enkelt sätt att revoltera genom att göra precis det; gifta sig tidigt, skaffa barn och bli hemmafruar.

Men någonstans grundar sig detta i ett förakt för kvinnliga sysslor. Kvinnor bör, i jämställdhetens namn, ägna sig åt traditionellt manliga saker och göra det som män gjort i alla tider; se ner på kvinnliga sysslor. Jag håller med om att det behövs kvinnor på mansdominerade områden! Men där kan jag tyvärr inte hjälpa till. Jag hejar på alla kvinnor som vill bli börsmäklare, politiker och VD:ar, och jag ser verkligen upp till kvinnor som tar sig an traditionellt manliga sysslor med intresse och finess. Men jag är inte intresserad av meka med bilar (för att ta ett trött exempel). Och jag vägrar hålla med om att det skulle vara sämre att baka småkakor än att meka med bilar. Jag vill för fan kunna frossa i kvinnokultur och "kvinnogöra" utan att någon annan ska komma och påpeka att jag borde lyssna på Bob Dylan istället för Blümchen, borde bygga en carport istället för att sy en klänning. Fuck that.
Jag är ingen livmodersfeminist som tycker att vi (i betydelsen män och kvinnor) ska odla våra olikheter, men jag tycker fan inte att man ska behöva skämmas för att ha traditionellt kvinnliga intressen.

Och dessutom, det faktum att många kvinnor faktiskt gör karriär (tradtionellt manligt) på traditionellt kvinnliga sysslor, och dessutom bygger nätverk med andra framgångsrika kvinnor, det tycks ha gått Birgitta Stenberg helt förbi.