Att göra en stor grej

Under våren har jag läst en kurs på lärarprogrammet som handlat om genus och normkritik och sådär, och det är ett seminarium som etsat sig fast i mitt minne. Eller kanske snarare en formulering; "man behöver inte göra så stor grej av det".

Lite bakgrund först: Samtalet rörde sig kring att komma ut som lärare och hur man kan göra det på ett bra sätt. Flera personer betonar vikten av att "inte göra en så stor grej av det", att behandla det så normalt som möjligt, vilket jag iochförsig kan förstå. Ni vet, varför ska man ens behöva komma ut? Det grundar ju sig i en dum norm som tar för givet att alla är hetero. Det suger naturligtvis, men likväl så lever vi i ett samhälle där man kanske behöver komma ut. Hade vi inte levt i ett heteronormativt samhälle så hade ju inte diskussionen funnits, men nu gör vi det, så då fyller komma-ut-processen väl kanske ändå en funktion.

Men hela det här med att "inte göra en så stor grej av det" tycker jag luktar riktigt unket. Hur ofta hör man inte folk fråga sig (obs! slumpmässigt vald exempel! Hade lika gärna kunnat handla om PoC's* eller feminister) "Varför måste de vara så mycket, de där bögarna? Stå och dansa halvnakna i Pride-paraden? Kan de inte bara vara som vanligt folk?". Jag HATAR den attityden. HATAR.

För mig handlar det i grunden om en sak; att dubbelbestraffa den som tar plats på sina egna villkor. Jag tar mig själv och min tjockhet som exempel, som sig bör eftersom både min person och min tjockhet är rätt centrala för den här bloggen; jag är ju alltså tjock och har varit sen barnsben. När jag var yngre så gjordes det ständigt en stor grej av min vikt. Det var möten hos skolsköterskan och med skolläkaren, remisser till Sahlgrenska, besök hos dietister och ett ständigt jävla ojande över hur det skulle gå, vad jag skulle äta och vad jag skulle ha på mig. Min vikt ältandes varje dag. Jag blev retad och kastad stenar på i mellanstadiet på grund av min vikt. I min badmintonklubb fanns det några killar som brukade ropa "tjockis!" till mig på träningarna. Folk har sagt till min sambo "hur kan du vara ihop med en sån fläskis?". Min vikt har alltid problematiserats, alltid fokuserats på, aldrig bara låtits vara.

Men nu, när jag själv pratar om min vikt, när jag visar upp min kropp utan att skämmas. När jag själv jämt och ständigt tänker på tjockhet, men på ett positivt sätt! På MITT sätt. Som en möjlighet till gemenskap, identifikation, kamp, feminism, ja massa bra saker! DÅ tycker folk att "gör en så stor grej av det". När jag själv, på mina egna villkor, tar kontrollen över mitt stigma och omvandlar det, då blir folk så in i helvete jävla obekväma. Jag brukar ju till exempel ta för vana att "outa" mig själv som tjock redan tidigt i en relation. Så att folk vet vart jag står; att jag vet att jag är fet, att jag tycker jag är asbra, och att jag har en avslappnad relation till min kropp. Men gud, vad folk blir obekväma! "Nej, du är inte tjock, du är ju jättefin". En klassiker. När jag hatade mig själv så var det inget som gjorde folk obekväma, och det ser man ju exempel på varje dag. Att någon inte äter lunch i skolan eller uteslutande pratar om bantning, det verkar inte göra folk särskilt obekväma.

Dubbelbestraffningen består i att andra tar sig rätten att problematisera, min sexuella läggning eller min kroppsvikt, att fokusera på den. Göra en jävligt stor grej av den. Man straffas i den änden för att man själv inte gör en lika stor grej av sin övervikt som ett problem. Medan i andra änden straffas man för att man gör en stor grej av sin övervikt på fel sätt. Det enda sättet att vara rätt, det är att vara en bantande tjockis. Gärna en före detta tjockis.

Min poäng är denna; låt oss, fetton, queers, bögar, transor, flator, alla som på något sätt bryter normen, göra precis så stor grej vi vill av vårt normbrytande. Vill en blivande lärare komma ut som bög för sina elever genom att först ställa sig på katedern och sjunga "There's no business like showbusiness" iklädd en rosa kostym och en fjäderboa; fucking let him. Om jag vill göra en stor grej av min övervikt inför mina framtida elever, låt mig. Berätta inte för mig hur jag ska hantera mitt stigma, för det gör jag redan alldeles utmärkt själv.

*PoC = Person/people of color

Milstolpe

Det här, mina vänner, är en milstolpe i mitt tjockisliv. För första gången någonsin, så har jag på mig en bodyconklänning, som inte på något sätt försöker dölja eller släta ut min sfäriska mage. Det är stort. Och det mest fantastiska är; jag känner mig snygg! Jag älskar den här klänningen! Jag tycker att silhuetten är så elegant, och jag tycker faktiskt att den ger mig en riktigt fin form. Det här med att tjockisar bara ska ha löst sittande kläder är ju bara such bullshit! I'm fucking hot in this!

Klänningen kan man köpa här. Jag har storlek XL.

Om kroppsbehåring

Och så var det det här med kroppsbehåring igen. Nog för att jag redan innan visste att det kan vara provokativt att inte raka sig, t ex blev jag utstirrad i mataffären i somras när jag hade klänning och bara, orakade ben. Men att det skulle bli en så total skitstorm mot ett event på Facebook (Ta håret tillbaka!), att en del tillochmed skriver till folk som lagt upp bilder att de inte förtjänar att leva, det hade jag faktiskt inte kunnat förutspå.

Det är så många saker med det här som är sjukt att jag knappt vet vart jag ska börja. Men jag tror jag börjar med det faktum att många som är negativa till att kvinnor väljer att inte raka bort sin kroppsbehåring menar att det är en helt oviktig fråga och att feminismen borde kämpa för viktigare saker. Men om det nu är så himla oviktigt, varför tar man sig då tid att gå med i FB-eventet och kommentera varenda jävla bild med "du är så jävla ful" eller "åh, fy fan vad du är äcklig"? Och inte nog med det, man fortsätter sedan att försvara sin ståndpunkt med helt idiotiska argument som "om man är så dum att man lägger upp en sån här bild på facebook så förtjänar man att bli mobbad". Det här är alldeles uppenbart inte en oviktig fråga, varesig för oss håriga feminister, eller för de som hatar oss.

För feminismen är det i mina ögon en oerhört viktig fråga, och jag tycker att den här debatten ytterligare har förstärkt betydelsen av den, för den visar vilket oerhört starkt tryck det ligger på kvinnor idag att inrätta sig i ledet och sträva mot skönhetsnormen. Och den visar med all önskvärd tydlighet att de som menar att det här trycket inte finns är helt ute och cyklar. Men det handlar inte bara om kroppsbehåring, i förlängningen handlar det här om alla de drastiska åtgärder som kvinnor tar till för att passa in i normen, och i ytterligare förlängning handlar det om alla kvinnor vars beteende går överstyr och slutar i ätstörningar och självskadebeteende.

Vidare tycker jag det är skrämmande hur många som har inställningen att det är fritt fram att mer eller mindre trakassera kvinnor som inte rakar sig/lägger upp en bild på sin håriga armhåla, att de får "skylla sig själva" för att de är så äckliga och dumma. Det gör nästan att jag undrar varför inte mobbning är vanligare än det redan är.

Även om jag inte tycker att någon människa har rätt att diktera någon annans utseende, så kan jag ändå acceptera att folk gillar olika saker. Jag kan acceptera åsikten "jag vill att min tjej/kille rakar sig" eller ännu hellre "vi har en överenskommelse i vårt förhållande där vi rakar oss för varandra". Gott så. Men jag kan inte varken acceptera eller förstå att man känner behov av att diktera för ALLA kvinnor hur de ska se ut, och att man gå fullständigt bananer i kommentarsfältet på ett facebook-event för att inte alla kvinnor på hela jorden väljer att raka bort sin kroppsbehåring. Det är enbart sinnessjukt.

Det är också otroligt spännande att vissa människor inte ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig att det finns kvinnor som helt enkelt inte bryr sig om sin kroppsbehåring. Som har ett helt neutralt förhållande till den. Och att det dessutom finns både män och andra kvinnor som inte bryr sig om huruvida hon har hår under armarna eller ej. Jag har t ex välsignats med en man som inte kunde bry sig mindre. En tjej frågar en bekant till mig som lagt upp en bild:

"Men då undrar jag va det som hänt en människa så att man blir så deprimerad att det inte längre går att raka sig under armarna?".

Så, om man är djupt deprimerad och typ inte går utanför dörren på morgonen utan spenderar dagarna i sängen med en chipspåse, då är det nästan ok att låta bli att raka sig. Men inte annars!

Något som också fascinerar mig i största allmänhet är det här med smuts och äckel. Äckel inför något handlar inte främst om vad det är, utan om var det befinner sig. Hår på huvudet ska man ha mycket av, men så fort hår befinner sig någon annanstans (i maten, i en kvinnas armhåla), så är det fruktansvärt äckligt enligt vissa. I ett samhälle där renlighet och hygien är allt så är det ett oerhört effektivt sätt att stigmatisera något genom att kalla det ohygieniskt eller äckligt. Det görs med hår, men också med fett.


Alltså, det här gör mig så matt, ledsen och bedrövad. Men någonstans är jag ändå glad att det kommit upp till ytan igen, för det här ger mig så mycket vatten på min kvarn att jag knappt vet vart jag ska göra av det. Det har också övertygat mig om att odla mitt kroppshår som aldrig förr, även om den massiva mängden bilder av hårlösa kvinnokroppar förmodligen alltid kommer dominera över mängden bilder av håriga kvinnokroppar, så kanske det ändå kan omvända någon. Till slut kanske folk inte längre orkar käfta emot, och då är iallafall en liten seger vunnen.

Gråt inte, kämpa!