Men så såg jag den här bilden av den alltid lika chica och stilsäkra Gabifresh och var tvungen att hejda mig för att inte klicka hem klänningen i samma sekund som jag såg bilden. Förklaringen är för mig så himla enkel: när jag får se ett plagg på en person som någorlunda representerar min kropp, då är det mycket enklare för mig att våga köpa plagget, eftersom jag då kan föreställa mig hur det skulle se ut på mig.
Inget ont om Asos modeller, men jag förstår inte varför alla måste ha den minsta storleken som överhuvudtaget finns att köpa på Curve? Som dessutom ofta sitter illa på modellerna för de är i själva verket ÄNNU mindre än minsta storleken. Såklart att det finns plats även för de som befinner sig på nedre delen av skalan, men måste verkligen modellerna alltid ha den minsta storleken? Varför kan det inte finnas modeller i flera storlekar?
Jag tror att både H&M och Asos tar för givet att en smal kropp säljer mer än en tjock kropp, men för egen del brukar det bara resultera i besvikelse. Plagg som sitter bra på en 42, sitter inte nödvändigtvis bra på mig som har 52. Gruppen Fatshion outfit på Facebook är också ett praktexempel på motsatsen. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag velat köpa något enbart utifrån att ha sett det på en person som liknar mig kroppsmässigt. Det kan vara plagg som jag knappt ens uppmärksammat innan, men när jag får se det på någon i min egen storlek så känner jag "åh gud, jag måste ha den!". Jag vet att många med mig känner samma sak. Min undran är; är det bara vi på Fatshion outfit som tänker såhär? Eller är detta i själva verket en förbisedd möjlighet att bättre kränga kläder till tjockisar? Jag vill tro det senare.
Och ja, det blev ett köp även för mig som ni ser. Jag gillar den tokmycket. Perfekt retrosnygg, skön modell, lagom lång, viskos, lite kulturtantig. Helt perfekt för hösten. Jag gick ner i storlek, från min vanliga 24 till 22, eftersom jag är väldigt rak i kroppen (precis som klänningen). Är man bredare över höften bör man kanske ta sin vanliga storlek.

