måndag 10 december 2012

Att bryta normen

Det är inte ofta jag ligger sömnlös om nätterna, men när jag gör det så brukar jag nästan alltid börja grubbla. Vilket inte precis gör det lättare att sova. Inatt funderar jag på det här med att bryta normen respektive inordna sig i den. Jag tänker på hur det är att vara tjock, men också att vara kvinna. Hur  det kommer sig att jag trots allt valt att bryta många normer vad gäller både kropp och kvinnlighet; jag rakar mig inte, jag är fet, jag är fet och jag bryr mig inte om att försöka sluta vara det. Och så vidare. För visst kan det vara jobbigt att bryta normer, man kan få mycket skit från alla möjliga håll. Men när jag tänker på det så har det ändå, för min del, varit mycket lättare än att hela tiden försöka förhålla och anpassa mig till den nyckfulla normen. För grejen med att inte tillhöra normen men samtidigt desperat försöka behaga den är att den närsomhelst kan vända sig emot dig. Du kan vara en sjukt duktig tjockis, som aldrig tar en bulle på eftermiddagsfikat eller bär bredrandigt. Det spelar ingen roll, för du är ändå tjock. Det är samma sak som att vara kvinna; hur mycket du än försöker vara "one of the boys", genom att dra sexistiska skämt eller lyssna på Stora Manliga Genier som Bob Dylan så kommer du likförbannat alltid att vara tjej. Och närsomhelst kan det vändas emot dig. Närsomhelst kan sexismen eller fettföraktet vändas mot dig.

Därför har jag istället försökt bryta mig fri från normen och försökt skapa mig en egen norm, ett eget ideal, tillsammans med andra. I olika fatshiongrupper på nätet gör vi just det; vi spottar normen i ansiktet och väljer istället att skapa en egen norm. Precis som jag vägrar ställa upp på att endast män kan vara Stora Konstnärer så vägrar jag ställa upp på att endast den som är smal kan vara vacker. Istället skapar vi ett eget universum, jag och hundratals andra tjocka tjejer, där kroppsformen "säl" inte är något negativt, där kurvor inte bara betyder bröst och rumpa, och där vi delar med oss av alltifrån vår ångest till våra dubbelhakor och ryggvalkar. För hur jag än gör så kan jag aldrig passa in i normen, så varför ska jag ens försöka? So what om folk tycker jag är asful i min bodyconklänning? So what om någon tycker jag är dum i huvudet som ägnar mig åt såna patetiska kvinnosysslor som bakning och sömnad? Det rör mig inte ryggen, för jag har ett nätverk, olika nätverk faktiskt, ett där handarbete inte är något fult och inget slöseri med kvinnokraft och definitivt ingen motsats till en radikal feministisk kamp, ett annat där min tjocka mage möts av jubel och hejarop. Nu retar vi skiten ur fettfobikerna och kvinnohatarna och bara geggar in oss totalt!

Jag har ingen lust längre att säga "titta, jag är precis som ni!". Jag vill hellre vara precis den jag är, hur fel, annorlunda eller konstig jag än må vara, och bli accepterad för det. Kan jag inte få det, då vill jag heller ingenting ha. Jag nöjer mig inte med lillfingret, jag vill att någon ger mig hela handen. Annars får det vara.

15 kommentarer:

  1. Underbart fint skrivet!!!/SusanneH

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, vad snällt! Jag blir jätteglad.

      Radera
  2. Du är verkligen en person jag vill sitta vid ett köksbord med och dricka te. Hur otroligt läskigt det än må låta. Men du är en sån fin inspiration! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väl inte alls läskigt, jag tycker det låter väldigt fint! :) Jag skulle gärna dricka te med dig!

      Radera
    2. Aw, du är för fin! Lovar att bjuda dig på en enorm kopp te ifall du befinner dig i Stockholm, haha. :)

      Radera
  3. Så jäkla bra! Jag instämmer i allt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, vad kul! Det betyder jättemycket.

      Radera
  4. Så fint och så sant! Ett underbart nätverk :) /Christina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Och Visst är det! Helt fantastiskt.

      Radera
  5. Du är så jädra fin! <3

    SvaraRadera
  6. Hear Hear Anna! Jag sitter här och nickar och bara ler för visst är det så. Hur vi än slår knut på våra trinda kroppar kan vi aldrig bli som dem och varför skulle vi egentligen vilja det. För att smal skulle vara något slags recept på framgång och lycka? Varför leva ett liv i strävan efter att vara precis som alla andra. Vi hittar lyckan någon anna stans, inom oss själva. För mig är den lyckan minst lika mycket värd, det finns en enorm styrka i den känslan. Gillar inte människor mig som jag är så kan jag inte göra något åt saken. trist för dem helt enkelt. Vissa kvällar känner jag mig så jävla glad för alla smarta, kreativa härliga hängivna tjejer jag pratar med i våra forum. Både glad och tacksam, det ger mig hopp om att vi tillsammans kan påverka både varandra och världen utanför att faktiskt börja lyssna och förstå. Kram på dig finaste du.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bästa Thina! Det finns onekligen en enorm styrka i att avvika tillsammans! Förmodligen en långt mycket större styrka än vad man kan finna i normen. Tror jag. <3

      Radera