Alltså, jag kan inte låta bli att få en lite bitter eftersmak i munnen när jag läser det här inlägget om "rejäla kvinnor"hos Underbara Clara. Visst uppskattar jag också "rejäla" kvinnor, varesig de är streetsmarta förortstjejer eller bondmoror, kvinnor som kan byta däck på bilen och som inte är rädda för att säga ifrån. Men alla kvinnor är inte såna, och alla kvinnor behöver inte heller vara såna.
Någonstans tycker jag att hela diskussionen bottnar i samma föreställningar som diskussionen om huruvida umgänge med killar är bättre än umgänge med tjejer för "det är mer raka rör". Att säga att man gillar rejäla kvinnor, kvinnor som hugger i, både i "manliga" och "kvinnliga" sysslor, det låter i mina öron också som ett sätt att ta avstånd från det där nedvärderat "brudiga", hysteriskt tjejiga. Tjejer som inte vill hugga ved för att de är rädda om sina naglar osv.
Jag tänker inte, som feminist, stå och säga att jag bättre gillar "rejäla" kvinnor än pimpinetta, brudiga tjejer, för guess what? No one does. Ingen gillar brudiga tjejer framför rejäla kvinnor! Brudiga brudar är i mina ögon de mest bespottade kvinnorna i vår tid, och jag vägrar ställa upp på det. Brudighet är inget att skämmas för! Det känns som att Underbara Clara, och många av kommentatorerna, i det här fallet inbillar sig att alla tjejer egentligen är sådär rejäla och härliga, och att de som inte är det bara är förtryckta av ett patriarkat som inte tillåter dem andra roller än att vara brudiga och sjåpiga. Och visst lever vi ett patriarkat som begränsar kvinnor! No doubt about it. Men jag köper inte grundtesen. En del kvinnor gillar vedhuggning, andra kvinnor gillar nagellack. En del gillar både och. Och inget av det borde vara ett problem.
Om man vänder sig emot den traditionella bilden av kvinnan som vän, vacker och lätt hysterisk, så blir det knappast bättre av att man skapar ett nytt ideal för kvinnor att våndas över att inte nå upp till; "den rejäla kvinnan".
Jag föredrar att först kunna gå ut och byta däck på bilen, sen måla naglarna, hugga lite ved och avsluta med att dra på mig en puffig klänning. Jag behöver inte välja mellan att vara rejäl eller brudig. jag kan vara både och, precis samtidigt.
SvaraRaderavet du. Jag tror till och med kommenterade på Claras blogg, men jag kan minnas fel (och orka leta :D)men du väcker faktiskt en bra poäng där. Tack för mer vidgande av mina vyer :)
SvaraRaderaÅh, jag håller med! När jag var liten var jag väldigt flickig och det var helt uppenbart fel. Jag får också den känslan av hennes inlägg. Rejäla egenskaper värderas alltid som något positivt och ibland kan väl det vara skönt när man vidgar vyerna åt det hållet men jag får en besk smak i munnen när jag läser hennes inlägg. Tack för bra inlägg!
SvaraRaderajag föredrar rejäla kvinnor, min förra tjej vägde drygt 35 kg mer än mig, var starkare och tog mig lätt i brottning :) Ändå var hon väldigt feminin, stylad och hade stora kvinnliga former :)
SvaraRaderaVäl skrivet. Det är ju också föreställningen om att man som kvinna ska vara antingen det ena eller det andra som gör att det är lätt att identitetskrisa. Jag är själv både rejäl och brudig och det här kan jag bli lite förvirrad av. Jag kan liksom inte höra hemma på något av ställena. När jag ägnat en halvtimme åt att måla naglarna och en nageljävel går av får jag skamskölj när jag hör mig själv säga "åh nej jag bröt en nagel!" . Samtidigt känns det som om jag spelar någon slags hemvävd helylle tantroll när jag är en hejare på att ro båt, laga cyklar och skotta snö. Jävligt typiskt att jag inte ens själv kan hantera att jag inte är hundra % det ena eller det andra.
SvaraRaderaFin blogg förresten, första gången jag är inne här. Ska bläddra lite här nu!
/andrea