Värdefullt vetande för framtida kids, eller: man får slå tillbaka!

Inatt kan jag inte sova för att jag ligger och tänker på min tonårstid, och då främst på när jag spelade badminton i 15-16-årsåldern. Jag spelade i en klubb i närheten, jag var inte särskilt duktig, tävlade aldrig, men jag gjorde det för att det var rolig träning. Men så inatt kom jag och tänka på något som inte gjorde det så roligt att träna badminton, nämligen det faktum att det fanns ett killgäng där, några av dem gick i samma skola, som brukade reta mig och min kompis. Ropa tjockis och sådär. Såhär i efterhand gör tanken mig sjukt upprörd! Varför tänkte de att de hade rätten att kommentera min kropp? Och varför sa jag inget tillbaka?

Men jag fortsatte likväl att gå dit. Jag brydde mig, men jag minns inte att jag var arg. Att jag var förbannad för att de tog sig rätten att kommentera min kropp, nej, det minns jag inte. Jag var väl helt enkelt så jävla van. Så jävla van vid att aldrig vara fredad, inte ens på fritiden. Inte ens när jag försökte vara en "duktig tjockis" och träna.

Det roliga var också att minst två av de här killarna inte var särskilt smala själva heller. Men tanken slog mig aldrig att jag skulle slå tillbaka med att kommentera deras kroppar, eller förolämpa dem tillbaka på något sätt. Det enda jag visste om att stoppa mobbare, det var att "säga till en vuxen". Och herregud, vad många gånger jag sagt till en vuxen. Men det har då aldrig fått stopp på några trakasserier. Jag vet att tränaren sa till dem, men de brydde sig inte. Men de slängdes heller aldrig ut.

Inatt ligger jag vaken och önskar att jag hade kunnat resa tillbaka till den tiden och ingjuta lite jävlar anamma i mitt sextonåriga jag, och satt de där idioterna på plats.

- "Ok, jag är tjock. So what? Jag är inte ful och korkad som du iallafall"

Eller varför inte:

- "Du kanske inte skulle säga det där så högt, då kanske folk hör vilken otrevlig rövhatt du är"

Eller ge tillbaka med samma mynt:

- "Du, jag skulle inte snacka så jävla mycket om jag hade dina manboobs"

Om jag någon dag får kids så ska jag absolut lära dem att säga till en vuxen, men jag ska också lära dem att bita ifrån, slå tillbaka. Hårt, och där det gör ont. Den där killen hade nog inga manboobs att tala om ens, men om han fick mig att känna mig påpassad och självmedveten, varför skulle inte jag få ge igen med samma mynt? Gott åt honom hade det varit, om han hade skämts över sina eventuellt existerande manboobs. På samma sätt som jag skämdes över min hela min kropp, över att inte duga eller räcka till.

Jag tycker naturligtvis inte att det är okej att kommentera andra människors kroppar oombedd, men när någon fäller kommentarer om mig, då ser jag det inte längre som att jag kommenterar dem oombedd. För det man ger, det får man tillbaka. Och det är inte mer än rätt.